Jag gnäller, alltså finns jag

Svenskar gnäller mycket. Så är det. Vi vill alltid ha det bättre även fast vi har det bra. Bor vi i en hyresrätt vill vi ha en bostadsrätt. Bor vi i en bostadsrätt vill vi ha ett hus. Bor vi ett hus vill vi ha några hektar skog, bastu, badtunna, gillestuga, resa till Thailand varje år, två bilar, gärna en båt och några miljoner så vi slipper arbeta. Vars var jag nu? Jo. Vi har alltid detta s.k. "I-lands problem", vi har fungerande toaletter istället för ett hål i marken, vi har elektricitet istället för en brasa, vi har rinnande dricksvatten i våra hem istället för brunt snusk som vi måste gå flera kilometer varje dag för.
Vi har rösträtt som många inte utnyttjar fast folk blir ihjälskjutna i andra länder för att dom öppet går och röstar. Vi har jämstäldhet, pride-festivaler, fackförbund, anställningsskydd, jävla massa bidrag och så vidare i all oändlighet.

Ändå gnäller vi. Jag gnäller själv ganska ofta. Gnäller över att min lägenhet har brist på vädringsventiler, gnäller över att jag inte har ett fönster i toaletten så jag slipper raka benen på balkongen, gnäller över att mina fönster öppnas inåt istället för utåt, gnäller över dom dåliga öppettiderna på biblioteket, gnäller över att mjölken hinner bli gammal innan jag hinner dricka den eftersom paketen är för stora för en person, gnäller att folk inte klipper sina häckar bla bli bla.
Fan ibland kanske man ska ha sig en smäll på stjärten och gå isäng utan kvällsmat för att tänka igenom sitt gnäll. Jag minns mantran min mor alltid sa när jag inte ville äta upp den där läskiga ugnsgratinerade fisken "tänk på barnen i Afrika".
Ack vad min mor har rätt!