Den första fredagen

Summering av min fredag.
Sov dålig eller rättare sagt ingenting på grund av menstruella smärtor blandat med anxiety = i det här fallet "spänning" resulterat till några lägenhetsförslag från en fastighetshemsida som har hyreslägenheter. I allafall så låg jag i sängen oförmögen att glida in i någon sömn. Vred av och an i smärtor och förväntningar inför framtiden. Tänkte sjuttiotalet tankar som korsade huvudet och när jag till sist somnade var det inte långt ifrån första väckarklockslarmet. 
Vaknade ej utsövd, klev upp och drog på mig svarta manchesterbyxor, satte upp håret och drog den vanliga sminkningen. Åt en kopp med youghurt vars smak jag tyvärr aldrig hann uppfatta och svalde ner lite smärtstillande innan jag pluggade in hörlurarna med Kishida Kyodan’s låt "Ripple" och pressade cykelpedalerna ner till arbetet.
Kom fram till arbetet, drog på mig arbetskläderna och tvättade händerna innan jag klev in på avdelningen. Nickade till nattpersonalen, stoppade in lunchlådan (tomatsoppa) i kylskåpet och tog en kopp kaffe som jag aldrig hann smaka av.

Arbetsdagens händelser cencureras på grund av särskilda omständigheter jag ej kan gå in på. Men kan nämna att den kan liknas vid en lerig uppförsbacke som jag långsamt kravlar mig uppför med förbundna händer. Var en aning Kafka-artad också.
Slutet på dagen kändes relativt bra och jag ledsagade cykeln med en arbetskompis en bit på vägen därifrån. Skvallrade lite om tjejgrejer och sen sa vi hejdå för jag skulle åt motsatta håll, dvs samhället medans arbetskamraten skulle åt det andra hållet, fel sida av Robertsfors. Cyklade mot kooperativet för att handla blockchoklad och Nonstop till kvällens kakbak och träffade en tjejkompis vid disken med potatisgratängen. Hon hjälpte mig att hitta baksakerna i den numera nybyggda och fina butiken, sen stod vi och hängde vid vetemjölet och snackade om det ena och det andra i femtiotvå minuter tills jag kramat blockchokladen mjuk med min handsvett, sa hejdå och lovade att vi skulle träffas på en kaffe eller nåt till veckan.
Kände när jag stod i kassan för att betala att verkningstiden för värktabletterna runnit ut så jag skyndade mig hemåt för att kunna svälja nya tabletter.
Hemma hos mamma bjöds jag på omelett och egenodlade potatisar. Sen ville jag dö i divansoffan av livmoderssmärtor tills jag ryckte upp mig och bakade lite kakor. Tog mig några glas vin och la upp bilderna i bloggen. Började nästan känna mig som en vanligt fungerande människa igen så jag beslöt mig för att titta lite i min mailinbox, mina account på alla communitys jag är medlem i och sen såg jag ett avsnitt av Phantom – Requiem for the phantom. Är dock inte nöjd med seriens helomvändning men ska ge den några avsnitt till innan jag spyr galla på den.

Ska nog tacka dagen för mig om en stund och natta mig själv i sängen. Behöver ta igen gårnattens förlorade sömn. Saknar mina suspekta drömmar. Gör ni?