Med inslag av fat, torkade körsbär, kakao, kanel, sandelträ…

och tyvärr också en aning av kork. Annars ska detta vin, som jag aldrig smakat förut, Nebbiolo Pio Cesare, serveras vid cirka 18° till rätter av nöt- eller viltkött, vilket jag tyckte skulle passa alldeles utmärkt till en hemlagad högrevsburgare med hackade tomater, kapris, italiensk salladsmix och riven parmesanost. En tröst är ändå att sockerhalten endast var <3 g/l i klunkarna jag drack. Annars verkar socker vara en vara som sprids i mat och dryck för att förhöja smaken eller kanske för att få oss att äta och dricka ännu mera. Socker är ju lite förrädiskt. Ska man sluta äta socker måste man bestämma sig: nej till kakor och godis, nej till ketchup och o’boy, nej till choklad och vitt bröd. Nej, Nej. Nej. Man blir en lite tråkigare människa och sitter där med sitt surdegsbröd och sliter förtvivlat för att tugga igenom det och tänker på varma mackor med ost, tomat och rökt skinka (detta är no-no). Jag har funderat på om mitt tidigare beroende av Lingongrova kan ha något med socker att göra. När jag var i skolåldern och drack te på morgnarna blev teet beskare och beskare och när jag tyckte att tre sockerbitar per mugg var för få och tänkte utöka till fyra – tänkte jag plötsligt en morgon (och märk väl detta var 1971) jag slutar! och från en dag till en annan drack jag te utan socker och fram kom den ljuvliga beskan – utan den minsta bismak av kork…