Jag hatar smileys…

Eller åtminstone gjorde jag det förut. Jag tyckte att alla som använde sig av en smiley var lite banal och ordfattig, men jag har med tiden och vanan också blivit fast i smiley-träsket. Det är som om inte orden räcker till. Förut kunde man skriva: Jag är glad! Nu måste man skriva: Jag är glad:-) eller använda alla små emojis som finns för att uttrycka känslor. En text full med emojis gör mig lätt illamående:-(

Nu finns det säkert någon som tänker: ”Hat” är ett starkt uttryck och att motsatsen till kärlek är inte hat – det är förstås likgiltighet eller är det rädsla? Ok – men jag är varken likgiltig inför eller rädd för smileys.

Ett annat uttryck för en känsla i tal är: Det var ”galet bra”! Menar man då att som en tupp gal, att det var galet bra (av ”tuppen”) eller menar man att det var tokigt, oriktigt bra? Jag fattar nada:-(

Tack så hemskt mycket för mig!

Vi förefaller att alltmer gå till överdrifter, vare sig det gäller i det vardaglig språk, åsikter eller rubriker. Jag kunde ha skrivit: Jag finner smileys banala ibland. Jag kunde ha skrivit: Det var utomordentligt bra! Jag kunde ha skrivit: Tack för mig! Men, hur skulle jag då ha vetat att någon skulle förstå och dessutom tolka mina känslor bakom orden?