Ingenting kan stoppa tiden. Fast kanske står det vi kallar tiden stilla och det är vi som bär och klär den. Solen går upp. Solen går ned. Nästa dag. Solen går upp och solen går ned. Jorden går runt solen. Om och om igen och år läggs till år. En inträffad händelse kommer längre och längre bort på tidsvägen. Det är bara minnet som bär den, kanske med hjälp av fotografier eller filmer tar den oss tillbaka till just då. Livet blir aldrig bättre än just idag. Allt har redan hänt. Det värsta har redan hänt. Det bästa har redan hänt. Det är ett underbart sätt att tänka. Kanske låter det pessimistiskt – men tvärtom – så mycket hopp, så många händelser som gjort intryck. Sorg, smärta, lycka och den djupaste glädje.
Jag har två orkidéer med vita blommor. I många år försökte jag på alla vis få dem att blomma igen och följde tipset att då och då sänka ned krukan i vatten. Ingenting hände. En dag plockade jag bort de fula pinnarna som höll stänglarna på plats och började vattna dem med en dutt vatten samtidigt som de andra blommorna. Det dröjde inte länge förrän de började få knoppar. Nu blommar de nästan året om. Jag har inte gröna fingrar, men mina orkidéer får leva och växa fritt. Jag känner hopp när jag ser på mina orkidéer. Jag älskar dem ungefär som några som tillhör familjen. Om jag var en blomma så skulle jag vilja vara en orkidé – utan blompinnar. Blompinnar är överskattade. De behövs inte. När det vilda försvinner dör det levande.
Vi kan försöka tämja naturen med det storskaliga. Bekämpningsmedel. Älvarna slutar att brusa. På ängarna står bostadsrätterna. Asfalten. Och i börsen samlas sedlarna – rent bildligt då – för snart finns inga sedlar kvar. Och mitt i allt sitter jag i mitt vardagsrum med högt i tak och tittar på en vit orkidé och tänker att jag nog aldrig har varit lyckligare än just nu…
Senaste kommentarerna