”– Jag får en kick av att jaga kvinnor. Det är väldigt giftigt för mig.” säger Brandon Wade

I en artikel i DN kan man läsa om Brandon Wades dejtingimperium, citat ”Fakta. Det här är Brandon Wades sugardejtningimperium Seeking arrangement. Startades: 2006 av Brandon Wade. Målgrupp: Rika män som vill träffa attraktiva kvinnor. Antal medlemmar: Mer än tio miljoner. Antal sugarbabes: Mer än åtta miljoner. Antal sugardaddies/mommas: mer än två miljoner. Syfte: Medlemmarna ska vara ärliga med vilket slags arrangemang de söker. Många kvinnor vill känna sig uppskattade genom att få presenter.” Slut citat.

Ibland tycker jag livet är sjukt, åtminstone när jag läser Brandon Wades åsikter som går ut på att många kvinnor drömmer om presenter och gåvor – och hur löser man detta och tjänar pengar på det – det verkar vara att starta en dejtingsajt där det är gratis för kvinnor att gå med, det kostar en slant för männen och männen köper typ ”sällskap” och kvinnorna blir ”omhändertagna”. Jaja…

Det kan ju också vara så om samhället var jämställt, att alla behandlades lika och fick lön för arbetet så skulle det vara annorlunda. Brandon säger, fritt citerat, att han är rädd för kvinnor. Jo, vi är väldigt farliga, farligare än män som startar krig och skjuter folk på stan. Varför ska enbart Brandon ha rätten att generalisera?

En man är ganska futtig om han känner att han måste köpa kärlek, fast det var ju så Gustaf Fröding skaldade:

”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få, sjung vackert, I skorrande strängar, sjung vackert om kärlek ändå. Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, för den, som ur Eden förbannats, är den ett Eden ändå.”

Människan som produkt – jag motsätter mig det synsättet. Nej, Edith Södergrans ord klingar istället: ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol…”