Någonstans i Sveriges förträfflighet saknas inlevelse…

Tonläget. Det svala och kalla. Rationella. Barn i förskolan. Ungdomar i skolan. Äldre på äldreboenden. Instoppade i små fack. Praktiskt och rationellt. En förlamande känsla av tristess. Jag har en inre fruktan över att en gång bli tvingad in på ett äldreboende. Att utan stimulans från omvärlden dö invärtes först innan den slutliga infinner sig. Jag är så klart tacksam för varje dag på det här jordelivet, men situationen skrämmer mig. Det är det rationella som skrämmer mig. Inrutade dagar, med givna rutiner. Ringa på klockan. Sitta vid ett lackerat björkbord med färggrann bordsduk med andra åldringar som jag aldrig förut i mitt liv har träffat och ska känna någon slags hemtrivsel med. Tryggt och bra. Någon sköter om allt annat. Vad finns kvar? En väggklockas sakta tickande sekund efter sekund. Och de gamla tilltalas med hövisk återhållsamhet för att lirka lite, för att de ska känna sig tillfreds och sedda och kanske ett litet sömnpiller för den som ligger och stirrar upp i taket på nätterna och funderar över livets mening.

Så kom en pandemi och störde ordningen. Äldre blev äldre äldre. Det är verkligen ingen grupp som någon vill befinna sig i – inte heller att hela tiden bli omtalade som ”de sköra”. Det är en populärt uttryck i Sverige idag, de sköra. De sköra är alla de som inte har jobb, villa/lägenhet, familj och 500 vänner på Facebook och lever i ”utanförskap”. De som inte uppfyller den rationella normen. Men de äldre äldre är nu de sköra sköra.

Tonen på FHMs presskonferenser är sval och saklig. Rationell. Man har en plan från början, egentligen en plan man filat länge på att om pandemin som vet ska komma en dag, verkligen kommer så ska vi göra så här: Åtgärder som kan accepteras av befolkningen över en lång tid. Inte så strikta regler, utom för de äldre  och äldre äldre. I teorin och officiellt så följer Sveriges befolkning alla regler som myndigheter stipulerar – i praktiken gör inte människor det. Det är som etik och moral. Vi vet hur vi borde göra, men det är svårt att göra rätt alla gånger. Det borde kanske ha funnits någon motkraft som livrädd i sin fantasi sett pandemin svepa in sagt: Nu stänger vi ned Sverige en månad! Som inte trodde på FHMs besked om att pandemin troligtvis skulle hålla sig i Kina och knappast nå till Sverige. Som gett no no till ett fullsatt Globen två kvällar i rad i pandemins vagga med sjungande melodifestivalfantaster. Men det hade förmodligen skapat ramaskri – för på den tillställningen fanns knappast några äldre äldre utan enbart yngre yngre, yngre, mitten och mitten mitten. Gruppen som har en röst idag. Som inte är de sköra sköra.

Men på äldreboendena kom smittan in och det blev besöksförbud. En del av de äldre som blev sjuka av Coronapandemin fick inte träffa läkare utan fick vård som passar i livets slutskede. Ett rationellt beslut för en grupp som inte har någon röst, som lever i sin egen lilla bubbla bland äldre äldre…