Fanny och Alexander golvar mig igen…

Hur kan man bättre fira annandag jul än med femtimmarsfilmen Fanny och Alexander? Och när ridån går ner, filmen är slut så önskar jag mig fem timmar till. Undrar om det är riktigt normalt att vara så filmbiten? Han har något, den där Bergman som liksom stannar kvar hos en. Scener ur ett äktenskap, Den goda viljan, Fanny och Alexander och sedan alla ångestfyllda svartvita filmer (mästerverk säkerligen, men inga feelgood-filmer precis).

Jarl Kulle i sitt esse som Gustav Adolf Ekdahl när han läser lusen av Biskop Edvard Vergérus när han vill hämta hem lilla Emily till Ekdahls igen ifrån det olyckliga äktenskapet eller när Gun Wållgren som Helena Ekdahl sitter lutad i den gamla vännen herr Jacobis, Ernst Josephssons, famn sent på julaftonskvällen och säger: ”Ser du, nu gråter jag. Det glada, fina livet är slut, det hemska, skitiga livet kastar sig över oss. Så är det.”

Alla detaljer, möbler, dräkter, prakt och utsmyckningar. Herrskap och tjänstefolk. Pigan som blir med barn med mannen i huset, men i filmen som en kuriositet, något som alla är medvetna om, men enbart tycker är underhållande och smått rörande att charmören Gustav Adolf aldrig kan hålla händerna i styr, men alltid återvänder till hustrun Alma. Det ständigt sippandet av konjak och snapsar. Den psykiska hustrumisshandeln som brodern Carl som är professor utövar mot sin tyskfödda hustru Lydia när han tycker synd om sig själv och känner sig misslyckad. Du luktar illa, väser han. Lydia försäkrar att hon älskar honom och att hon inte längre lyssnar på hans tirader.

Varje gång jag ser filmen hittar jag något nytt och känner igen något gammalt. ”Nu är vi återigen tillsammans, nu har vår lilla värld slutit sig omkring oss i trygghet, vishet och ordning efter en tid av skräck och förvirring. Dödens skuggor har förflyktigats, vintern är jagad på flykt och glädjen har återvänt till våra hjärtan.”…