Av någon anledning så blev det ett samtal idag om barnhemsbarnen från Rumänien. Ni minns väl reportagen efter kommuniststaternas fall på 80-talet, om barnen som satt fastkedjade i sina sängar i Ceausescus knasiga rike. På siten populärhistoria kan man läsa följande, citat ”

”Ceausescu inspirerades av Nordkorea

På hemmaplan bedrev Ceausescu en ytterst repressiv politik. 1966 genomdrev han en lag som gjorde det extremt dyrt att skilja sig eller göra abort. Samtidigt förbjöds preventivmedel i syfte att öka födelsetalen.

De som undvek att skaffa barn var desertörer, slog Ceausescu fast, och beslöt att alla kvinnor skulle föda minst fyra barn (själv hade han tre). Födelsetalen fördubblades och efter kommunistregimens fall blev konsekvenserna uppenbara när TV-bilderna från de rumänska barnhemmen rullade ut över världen.

Ceausescus storhetsvansinne tilltog. Han omgav sig med personer som aldrig ifrågasatte honom, och hustruns uppmuntran spädde på situationen ytterligare. Efter ett besök i Nordkorea 1971 återvände diktatorn full av inspiration från Kim Il Sungs orwellska samhälle, där ledaren hade ikonstatus. Som en följd lät Ceausescu bannlysa allt som var västerländskt: långt hår på män, kjol eller jeans på kvinnor och ”dekadent” konst.

Säkerhetspolisen, Securitate, fanns överallt – avlyssnade, skuggade, bröt sig in hos oliktänkande. Politiska dissidenter fängslades eller klassades som mentalsjuka och sändes för hjärntvätt till psykiatriska kliniker.”

Det är dom här personerna som upphöjer sig själva, kommer på olika idéer för att förstärka sin makt, som det primära intresset och målet – makt och pengar – och är så extremt farliga. Som tror att de är odödliga, alltid kommer att sitta på en guldtron eller på en galopperande häst utan skjorta eller tröja. Ja, ni har väl sett Putin.

Men barnen då. Deras ögon. Jag minns dom ännu. Det kalla, omänskliga runtomkring. Flugorna. Det är alltid barnen som får sitta i kläm.

Barnen som är det bästa och käraste vi har. Livsnerven…