Inga hjältar varar för evigt…

Det behöver inte ens vara hjältar, utan en person man på avstånd tyckt varit lite mysig – i den tron att what you see is what you get. Den senaste i raden av trakasserande män är han som spelar Mr Big i SATC, Chris Noth, där två kvinnor kontaktat tidningen Hollywood Reporter och berättat om tidigare övergrepp. Noths agentur väljer nu att avbryta samarbetet med Noth, källa Aftonbladet.

Läste en intressant krönika i DN idag om ”när pappalivet blir klaustrofobiskt”, citat: ”Frånvarande fäder har alltid varit del av Gunnar Ardelius romaner. Men när han fick sitt tredje barn och ville skriva en ny bok började han själv känna sig trängd. Slitningarna blev påfrestande och flykten lockade.”

Fritt citerat, (Obs! Jag har bytt ut pappa mot mamma och vice versa, patriarkal mot matriarkal i texten.)

”Jag ville vara i spåret hela tiden. Efter en tid bad min man mig att trappa ner, att skjuta på det hela. Var det verkligen vettigt att åka Vasaloppet när vi precis fått en bebis, kunde jag inte vara hemma i stället? Jag försökte vara tillmötesgående, förstående, men bara på ett sådant vis att jag fortfarande kunde få åka mina mil. Tanken på att ställa in Vasaloppet fyllde mig med skräck. Det var otänkbart.”

”Jag lärde mig som barn att förakta både min egen och andras svaghet, såg ner på min pappa för att han var ett offer som inte förmådde konfrontera sin egen utsatthet i en matriarkal värld. Jag åkte Vasaloppet till sist. Tog tillbaka mitt löfte om att låta bli. Min man stod apatisk i dörren när jag åkte iväg med bilen upp till Sälen. Han såg på mig som om jag var död.”

Texten blir nästan komisk eller åtminstone helt ny.

Som en ballong man vill sticka hål i…