Julen är slut och kulorna ligger på bordet…

Julkulorna alltså. Det tristaste som finns är att förpacka alltihopa igen och bära upp hela rasket på vinden. Mitt inre motstånd mot praktiska förvaringsmöjligheter är gammal som gatan. Jag förstår liksom inte vitsen med att ha allting uppradat och märkt. Livet blir liksom lite futtigare när man måste ha en etikett på det. ”Advent”, ”Julgranskulor” – var är mystiken om inte i en osalig blandning av tomtar, troll, glittriga stjärnor och kyrkan med den plonkande Stilla natt, heliga natt. Det räcker med att ha sin postlåda märkt med sitt namn och lägenhetsbeteckning samt klisterremsan ”INGEN REKLAM TACK” – i versaler.

Ja, stackars reklamutbärare, att mötas av den texten varje dag. Den liksom skriker ut ett aggressivt budskap och de undrar säkert vem den där bryska människan är, men jag har lyckats hittills. Endast en gång har ett litet förlupet blad av gratistidningen Totalt Umeå hamnat i min gröna låda. Funderar förresten på att byta ut den mot en rund boll med lock på framsidan. Annat var den på den tiden innan min snygga postlådslogga när ett tiotal exemplar av samma reklamblad proppats in i utrymmet, antagligen av någon stackars gymnasist som försökte tjäna in lite fickpengar och på upploppet kände sig utmattad av alla extrapriser och dumma texter på lådor och liksom passade på att fylla det som fyllas kunde.

Jag är en antireklamare. Jag skulle kunna tänka mig att anordna ett demonstrationståg mot reklam och människor som försöker ringa mig i tid och otid för att pracka på mig något abonnemang som jag inte alls behöver. Gör inte det. Nästa gång kommer min mobilsvar vänligt och bestämt att säga: INGEN REKLAM ELLER ABONNEMANG TACK. Varvid den uppringande erinrar sig något som någon sagt en gång om en nedslående postlåda som gav en dystra vibbar. Som en grå betongvägg av beslutsamhet. Säljfesten är slut.

Julen är slut och kulorna ligger fortfarande på rumsbordet…