Ni vet, den prisbelönta journalisten på Aftonbladet. Idag läser jag i hans krönika ”Tre saker en man behöver för att leva ett gott liv” följande, citat: I det genomrationella samhället räddas vi av våra inre röster, vi vårdar pojken och flickan inom oss, våra drömmar – vi odlar platser, dofter och scener där vi trotsar vardagens tristess. Slut citat.
Ja, vad vore vi utan våra drömmar, små som stora, ouppnåeliga, inom räckhåll-möjliga, storslagna och fantasifulla. Det är drömmar och förhoppningar som håller oss uppe. Inte extrapris på falukorv eller landstingsgråa och kala inredningar. Vem vill bli regisserad hela livet, är inte livet större än så?
Vill vi verkligen ha ett AI-liv med robotdammsugare, robotgräsklippare, robot hit och dit? Det känns bara så mystiskt alltihopa – vem tänker sina sista tankar på en robotpryl istället för en verklig människa? Vi vågar snart heller inte ge någon människa en kram eller en blick av uppskattning – på väg att bli avhumaniserade, nollställda, utan känslor-varande? När ytligheten breder ut sig, när influencers är gudar på sociala medier – då är the bottom nådd. Nej, odla dina egna inre drömmar istället, gör dom verkliga i vardagens tristess – och undvik för allt i världen att lägga ut dom på Facebook…
Senaste kommentarerna