You’re the first, you’re the last, my everything…

Jag är en obotlig romantiker. Gråter till She, The Rose och Just the way you are. ”She may be the face I can’t forget/A trace of pleasure or regret/May be my treasure or the price I have to pay/She may be the song that summer sings”. Vad är sannare än något annat? Vad är större än romantik och kärlek och förhoppningar om en bättre värld? Men samtidigt, jag har ingen större förhoppning om Meghan och Harry. Inom ett par år kommer han att stå där ensam med brända broar tillbaka till kungligheterna. Jag har funderat på det, vad driver Harry – egentligen? Greta Garbo trivdes inte i offentlighetens ljus och anpassade sitt liv efter det, men jag tror knappas att M&H osminkade kommer att ikläda sig beigea baskrar, solglasögon och skyggt stryka efter husfasaderna – nej, här gäller det att håva in kosingen, till vilket pris som helst. Han kanske inte ger sig förrän han skjutit hela engelska monarkin i sank…

Fler kunglighet är inne på samma bana. Man måste nog förstå att vara en kunglighet förpassar en till en fiktiv tillvaro där man verkligen tror att man är lite högre och bättre än vanliga dödliga. Att gemene man skulle bli starstruck av en medial bild av ett kungahus? Alla kids borde få växa upp utan fattigdom och med vuxna som fångar upp dom i ett tidigt skede, med mentorer och förebilder – ingen lockelse att få veckopeng genom att langa lite knark exv. Alla dessa tonåringar som lockas in i kriminalitet. Man måste fånga upp barnen när dom är små. Ge dem framtidshopp, ett liv, förebilder. Killar behöver nog manliga förebilder med sunda värderingar och tjejer starka kvinnor som visar vägen.

Småkillarna som redan är inne i kriminalitet och skjuter ihjäl varandra – ge dem ett liv – innan allt är försent.

Livet borde alltid innehålla minst åtta minuter som är just simply amazing…