I mig bor en 70-talsrebell…

Den som inte upplevt 70-talet – har inte levat. Alla reality-serier med kidsen som har förstoringar här och där och tror att dom styr världen? Kom igen – dom fattar ingenting. Pluta med munnen, bröstimplantat, dra in magen och en massa tatueringar. Lyssnade ni på Janis Joplins skivor när hon fortfarande levde? Spelade ni in hennes låtar på rullbandspelaren? Nej, ni fattar ingenting. Kastade ni behån och satt på stranden utan att bli rädd att bli fotograferad? Stickade ni folkloretröjor? Virkade ni dukar i komplicerade mönster? Inredde ni era hem i orange, grönt och brunt och hade en tung glaslampa ovanför vardagsrumsbordet med guldkedja? Nej, ni fattar ingenting. Hade ni mörkblå silkepolo och Alla stjärtas byxor i gabardin? Nej, ni vet inte allt – ni newbisar på den glorifierade ungdomshimmelen.

Cry baby.

Det säger väl er ingenting. Cry baby. Men, vi som vet, vi vet. Vi vet hur en discokväll kändes, hur fonduegrytorna fixade kompisaftnar, hur Kir och cigarillen Moore smakade. Och vi levde. Och nu är vi gamla. Som ni tror. 60-plussare, så torra och tråkiga. Men inom oss, i de djupa lagren, i minnena, i våra hjärtan har vi den stickade folkloretröjan, det breda bältet och musiken i örat och sjunger ”Down on me” – och ler inombords – för ni fattar ingenting. Vi är äldre, men när ni kollade på Bolibompa var vi fortfarande 70-talsrebeller i våra hjärtan…