Pyttsan Britta – en kvarlämnad relik i 2020-talet…

Man kan tycka att jag är rigid, tråkig – men ”Being good isn’t always easy, No matter how hard I try” – Son of a preacher man…Nej, det är inget musikquiz, bara ett konstaterande. Som häromdagen när jag råkade säga ”Pyttsan” och jag insåg att jag är en kvarleva från en föregående generation – att döma av de efterföljande skrattsalvorna.

By the way, får man kritisera den Oscarsnominerade filmen ”The Banshees of Inisherin”? Vilka är då de bästa filmer som jag sett och utgår ifrån? Kan det vara ”Fanny och Alexander”, vilket manus, vilken scenografi, vilka skådisar! Törs man säga Coppolas ”Gudfadern” eller Franco Zeffirellis ”Jesus of Nazareth” eller möjligtvis ”Borta med vinden” – en episk film med Clark Gable och Vivien Leigh i huvudrollerna? Kan man säga emot nio Oscarsnomineringar? Jag kan. ”The Banshees of Inisherin” är en korsning mellan ett försök till komedi på billiga poäng och diverse absurditeter och faller därmed alltför platt i mina ögon.

Recension nr 2 – Åsa Linderborgs ”Kungen med två ansikten”. Kunde inte se klart första avsnittet. Linderborgs ton, uttalandena. Jag är ingen rojalist, men Kungen är faktiskt människa och att höra att man uppfattats som i det närmaste imbecill kan väl inte göra någon människa glad? För övrigt spår Herman Lindqvist att kungahuset gjort sitt efter Estelle, och jag är benägen att hålla med. Kungahuset är en förlegad institution med människor som föds in i en överlägens position i samhället. Att kalla en annan människa Kungen eller Drottningen och niga. Jag antar att Kungen själva känner sig som en kvarlämnad relik på 2020-talet och helst skulle vilja säga: Res dig upp. Jag är bara en Kung utan minnen av min far. Bara en person med mänskliga känslor. Jag har inte blått blod i ådrorna, jag vill bara vara vanlig. Befria mig från slott och herresäten, eller?