Ted Gärdestads-generationen…

Jag var elva år. Syrran femton. 1972. En hel vecka skulle vi vara själva hemma på bondgården när mamma och pappa skulle flyga till Stockholm på semester. Låter det konstigt? Dom hade faktiskt semester. Och vi var glada. En hel vecka hemma på landet, mitt i sommaren – helt själva. Tanten i grannbyn hade lovat att mjölka korna.

Jag var elva år. Syrran femton. Vi dansade på det nyfernissade köksgolvet till ”Jag vill ha en egen måne” och lagade middagar varje dag med långkornigt ris och knaperstekt älgkött. Sommaren var tryckande het och en dag brakade åskan lös. Vi satte oss i bilen på gården och höll varandras händer och räknade sekunder mellan blixt och dunder. Åskan går hårt i Norrbottens inland.

Jag var elva år. Vi brände inte ner huset. Vi lämnade inga spisplattor på. Vi dansade till Ted Gärdestad.

”Det finns tid till försoning/Innan dagen är förbi/För jag tror, jag tror på friheten jag lever i/Och är det inte verklighet – så drömmer jag”