En överdriven tro på mig själv…

”Ett läsäventyr som har förändrat otaliga kvinnors liv” – ja, så står det på bokomslaget till Simone de Beauvoirs tegelsten: Det andra könet. Eftersom jag de senaste åren, läs decennierna, har spenderat min ovärderliga fritid på att skriva, scrolla och kolla – bestämde jag mig för att ta itu med det hela igen. Testade först ”Ett annat liv”. Det var alltså inte mitt liv det var fråga om. Det var PO:s. Per Olov (med v) Enquists Augustvinnande bok anno 2008. Har hunnit halvvägs. Det blir en sida varje vecka. Jag förstår kanske inte storheten i fotboll och sport? Förra gången jag erfor samma svält i det litterära bokstavslandet köpte jag Knausgårds alla delar i Min kamp (det var bokrea) – och plöjde igenom dem alla – utan pardon. Tänkte, kanske har man ändå ett författarämne inom sig? Hur svårt kan de va, egentligen? Berätta om sig själv på tusentals sidor – och få betalt. Simone ligger inte långt efter med 840 sidor om KVINNAN. Inledningen är avklarad och snart har jag kommit en bit i första delen som heter ÖDE. Jag undrar om öde är ödet, händelser i livet eller om det är tomt, öde i kvinnans liv? Svaret på denna fråga kommer säkert att uppenbara sig innan sid 97 då andra delen börjar. Det står att boken är en ”rolig uppgörelse med manssamhällets alla myter om kvinnan”. Jag har nog ingen humor. Inledningen fick mig inte att dra på smilbanden. Kanske var Knausgårds romansvit om mannen-kvinnan ett icke så litet svar på de Beauvoirs tankeväckande rader om kvinnan-mannen.

Kvinnor verkar generellt ha en slags övertro på sig själva – vi är lite smartare, men vi tycker synd om männen – så vi berättar det inte – för dom. Männen verkar helt enkelt tycka att kvinnor är mera korkade än män. Man får inte kritisera en kvinnas utseende, men en mans eventuella brist på hår går hur bra som helst att skämta om. Kvinnor har helt klart blivit mera elaka. Det som gäller för det ena könet gäller inte för det andra.

Men, vad vet jag, jag är bara en gammal kvarleva från 60-talet, vi är ju jämställda nu. Det finns ingen man längre som vill styra eller bestämma över en kvinna och det finns inte längre någon kvinna som tar skit på grund av sitt kön eller står vid spisen och äter efter hon gjort middagen till hela familjen och dessutom dukat bordet. Jaha. Det sägs att män har så få vänner, men det verkar inte alls stämma. Jag tror helt enkelt att det är en publik lögn som tutas i oss. Mannens tillkortakommanden, men kom igen! Män har väl massor med vänner och bekanta. Att alla kvinnor är sociala underverk är väl kanske en liten överdrift.

Vad vill jag säga med det här? Att i begreppet man finns tusentals sidor i litteraturen som visar motsatsen till de schabloner vi matas med varje dag och i varje kvinna bor en krigare som ser rött när hon läser Kierkegaard ”Vilken olycka att vara kvinna, och likväl ligger olyckan främst i att den som är kvinna icke fattar det”. Det kanske var då Simone bestämde sig! Hon skulle mala ner mannen till skoskaften. Och skratta under tiden. Jag undrar om även Det andra könet kommer att bli en hyllvärmare i Johanssons bokhylla. Med storleken Times New Roman 10 pkt är risken stor tyvärr samt några bläddringar, citat: ”När man blivit hans hustru är det första man märker att han glömmer spola på toaletten”.

Hur lika tänker inte vi människor? Men kanske ska man vara singel om man irriterar sig på allt. Exv uppfällda toalettringar, ej utplockade diskmaskiner, sopor som inte verkar gå ut själva i soptunnan.

Kärlek är bara ett ord om vi inte fyller det med mening. Och mannen är människa. Och kvinnan är människa. Oavsett olika konstellationer. Så vill vi bli älskade och älska tills vi dör. Och den dagen kommer ingen att fundera vidare på en bortglömd toalettspolning…