Min hjärna går helt bananas…

Ena stunden så tror man att något förhåller sig på ett sätt, andra stunden är det helt tvärtom. Som Linda Skugge. Skugge som tidigare utgett sig för att vara moralist har helt plötsligt svängt om till att bli polyamorös och onlyfans. Vad vet man om människor – egentligen? Det är ungefär som om Nooshi Dadgostar skulle svänga helt om och bli sverigedemokrat, Leif G W Persson låtas tystas ner i Nyhetsmorgon eller Jan Guillou och Ulf Lundell bli feminister. Så osannolikt är det. Det får mig att tvivla på vem man egentligen kan lita på. Jag tror ändå att Strindberg håller måttet. Man kunde helt enkelt inte lita på honom och det gör det hela lättare, han var den han var och stack inte heller under stol med det. Var han sur och besviken – ut med det! Var han förälskad i unga Harriet Bosse så skrev han en liten rar kärleksdikt. Förmodligen inte många nuförtiden som skriver kärleksdikter när de Tinder-swipar. Så himla trista våra liv har blivit. Lika kala som homestaging — svart, grått och vitt. Opersonligt, tryggt och förutsägbart. Man vill inte sticka ut, på fel sätt.

Kanske får vi förlita oss på konstnärerna? De som vågar ta ut svängarna! Bli en Virginia Woolf eller Edith Södergran, stolta och självständiga – banbrytare!. Men allt kräver sitt. Att ge är också att tappa något. Att tvivla på sig själv fastän man är outstanding, hur är det möjligt? Det är väl människans dilemma, att någon, någon gång i tiden tutat i en att man inte var good enough – trots framgångar. Oscar Wildes oneliners borde alla komma ihåg idag, som: ”I am not young enough to know everything.”

Ena stunden så tror man att något förhåller sig på ett sätt, andra stunden är det helt tvärtom. Det enda man kan lita på är kanske magkänslan…