Ur brev till Harriet Bosse, 3 augusti 1905

Någon delade följande utdrag ur ett brev från August Strindberg till Harriet Bosse (hans tredje och mycket unga fru – förmodligen efter separationen) häromdagen:

”Kära Barn,

Åter hemma på Karlavägen!  Hur många gånger har jag sagt farväl till denna våning och fått stanna!
Allt sig likt, ifrån din lilla bambustol i tamburen, der jag brukade ta af dina galoscher…
Visst är Ni välkomna till middag den 16e!/…/
Sommaren erfarenheter lärde mig! att jag måste tänka på mig sjelf, och jag icke skall förfalla…förgås är ett intet!
Lefva ett skugglif som lefvande, det står man icke ut med!
Här är mörkt och regnigt, såsom vi stadsbor önska det! Höst!”

Visst är det vackert skrivet!
Sommaren erfarenheter lärde mig! att jag måste tänka på mig sjelf, och jag icke skall förfalla…förgås är ett intet!
Lefva ett skugglif som lefvande, det står man icke ut med!

Put that in your pipe and smoke it. Kanske är historia meningen med livet? Inte vad som är framför oss, utan det som var. Som ett pussel. Att skrolla igenom programmen i Öppet arkiv på SVT Play och känna igen alla program, att se 70-talsaffischerna och höra musiken, exakt komma ihåg spänningen under Björn Borgs Wimbledonfinaler, veta att nu är bara en blek kopia av ett då – när man var ung och levande. Lefva ett skugglif som lefvande, det står man icke ut med! 

1905 var Strindberg 56 år. Sommaren erfarenheter lärde mig! att jag måste tänka på mig sjelf, och jag icke skall förfalla…förgås är ett intet! Har ni bokat träningskortet på gymmet? Proppat kylen fyll med grönsaker och frukt? Sett dokumentärerna på Netflix om livsmedels- och opiodskandalerna i USA?

Strindberg dog 63 år gammal i magcancer. Hans sista ord lär ha varit, citat: ”Jag har gjort upp mitt bokslut med detta livet. Nu finns intet personligt mer kvar.”

Han skrev romaner, noveller, pjäser och målade. Lefva ett skugglif som lefvande, det står man icke ut med!…