…för att vara en äkta umebo? Som norrbottning kommer jag ändå ihåg att jag var väldigt glad 1987 när Björklöven tog SM-guld, nästan lika glad som då Skellefteå vann guldet 1978, men för mig är ändå Luleå Hockey laget i mitt hjärta. SM-guld på nittiotalet. Det känns som om umeborna har fastnat i Björklöventräsket  – man älskar och glömmer inte storheten och förhoppningen om att en dag – blir det SM-guld igen. Men, vad är felet i att älska, att lägga sitt hjärta i vad man tycker om och är stolt över? Jag funderar också över varför jag över huvud taget skriver det här inlägget i den här tidningen. Kanske har det att göra att man lätt blir hemmablind. Jag känner starkt att jag älskar Umeå utan att vara en Björklöven-entusiast. Det är något fritt över den här staden. En slag opersonlighet på ett personligt sätt. Jag har inte riktigt kläm på det hela ännu, men hur skulle jag kunna ha det, med endast tjugofyra år i länet och tio år i Umeå stad. Frågan är väl mera om Umeå älskar mig. Kan man ha fördragsamhet med någon som inte tänker så mycket på Björklöven, men i övrigt gillar det mesta här, som när jag…

går längs Kungsgatan mot Öst på stan och ser de gamla trähusen, när jag minns det krypin som Lottas en gång var, när jag minns en promenad i Trädgård i norr eller vandrar längs älven. När jag återvänder från någon resa och känner att jag kommit hem igen när jag ser Umeå. De gånger jag suttit på Norrlandsoperan och lyssnat till opera eller sett en teaterföreställning, som den gången jag bokade biljetter till Ängelen med Cecilia Frode med sambo och barn i tonåren. Det gav ett intryck. Det är som en ingång till något annat, möjligheterna. Det gäller bara att ta tillvara dem. Möjligheterna.