Det finns dagar att minnas och sedan finns det dagar att glömma. Dagar man gärna glömmer är de som inte tillfört något gott eller rymt någon speciell glädje. Dagar kommer och går och året 2016 ligger framför mig. Om min pappa levat skulle han ha fyllt hundra i år. Han föddes 1916 och gick endast två år i skola, resterande skolundervisning fick han hemma av min farmor som blev en speciell lärarinna i byn inom en trosrörelse som kallades ”Bodellister”, men själva ville de hellre kallas ”Gamla lutherska församlingen”. Om jag inte minns fel blev min pappa när han var liten även tvångshämtad till skolan och ett inackorderingshem. Undervisningen hemma byggde på att man inte accepterade den nya katekesen som man undervisade om i skolorna och man ville separera sig från Svenska kyrkan.

Den bristfälliga skolundervisningen fick till sin följd att min pappa inte riktigt kunde stava ordentligt och den lilla byn blev hans borg. Älskade pappa. Han arbetade som timmerman, skogshuggare och drev det lilla skogs- och småbruket. Han jagade småvilt och älg och älskade naturen vi levde i. På söndagarna tog han på sig sina finaste kläder och helgade verkligen vilodagen. Det var söndagsmiddag och vila, fast lagården krävde sitt även om det var helgdag.

Allt känns så långt borta nu, även om jag växte upp i en för den tiden 60-talet, ganska speciell miljö och det har präglat mig, kanske mera än vad jag själv förstår. Alla små människor, även kallade barn präglas, för det mesta med förhoppningen att de ska bli sociala, trevliga och fina människor. Jag som växte upp med den bibliska historien minns mest det som någon sa en gång för längesedan ”låt barnen vara och hindra dem inte till att komma hit till mig!”, i den betydelsen att inte förhindra dem att få vara med och ha en röst.

Och jag önskar att 2016 blir alla barns lyckliga år.