Jag såg ett inslag på TV om dokumentärfilmaren Erik Gandini (som man även kan läsa om på SVTs hemsida) och hans nya film ”Den svenska ensamheten”. Enligt Statistiska centralbyrån bor ungefär 25 % av Sveriges befolkning ensamma och jag är en av dem. Kanske har jag en historia liknade många andras med sambo, sambo-gift-skild, sambo, självbo. Jag är mamma och mormor. 54 år. Nej, det här är ingen kontaktannons, för jag tänker inte mig själv i banorna som ”singel”, detta märkliga sätt att sätta en stämpel på människor som lever själva. Säger man att man är ”dubbel” om man är sambo eller gift – nej, jag tror inte det. Jag är alltså ”självbo”, vilket innebär att man försöker bära upp sitt eget liv och få allt att snurra runt. Man har ingen att kompromissa med, ingen att ta råd av, ingen att dela saker med inkluderat TV-licensen, men heller ingen att bli ledsen på. Man bär sitt eget liv och försöker att vara stark. Man köper sig en bil och börjar köra igen. Man ligger på badrumsgolvet och rensar avlopp. Man lagar näringsriktiga middagar och sitter och äter dem framför datorn. Man hälsar ofta på hos sin lilla familj och sitter gärna barnvakt någon fredag då och då. Man gräddar ungspannkakor som avnjuts med hemkokad lingonsylt. Man klär julgranen och köper julklappar. Man sitter och tittar på sina blommor och tänker att på några månader är det dags för omplantering. Man väntar inte på någon och går då man vill. Man har TV-maraton hela nätter och somnar i soffan. Man grälar aldrig och kör dammsugaren själv. Bara som exempel:-)

Kärleken har många ansikten och ensamhet finns överallt, såväl bland ensamma och sammanboende. Hur man hanterar sin ensamhet är en annan sak. Man tror att prinsen ska komma ridande på en vit springare. Man ser det andra inte ser. Bara som exempel:-)