Ingen svensk serie har berört mig så mycket som ”Vår tid är nu” sedan ”Hem till byn”. Lika i båda serierna är att man får en relation med karaktärerna. Igenkänningsfaktorn i Hem till byn var hög eftersom jag själv bodde på landet och sedan när serien ständigt återkom med nya avsnitt fick man följa alla under en lång period. Många kanske har i Vår tid är nu haft Nina och Calle i fokus, men själv har jag verkligen känt för den äldste brodern Gustaf Löwander som spelas av Mattias Nordqvist. Hans själsliga kamp, alla känslor han brottats med fick mig i tårar i sista avsnittet. Det är verkligen så bra spelat och med sådan inlevelse. Jag har verkligen älskat serien. Det blir en klassiker, den man kommer att minnas tillsammans med Hem till byn, Någonstans i Sverige och Svenska Hjärtan (som jag för övrigt har alla säsonger på DVD, lite old school måhända, men fint att hitta i bokhyllan under julledigheten:-) Streama i all sin ära, men en DVD att ta på, snurra igång och kolla på känns mera som en riktig film:-)

Vår tid är nu. Jag kommer att se hela serien igen. Jag var fast redan i första avsnittet när Nina träffade Calle och sa: ”Det är vår tid nu!

Jag är en obotlig romantiker. Det måste finnas i generna:-)