Snart är den avslutad. Klar. Utläst. Boken om Madame Bovary, av Gustave Flaubert. Boken som skrevs 1856 anses vara ett mästerverk. Språket, formuleringarna – ja, tydligen är allt perfekt – utom den lilla detaljen att den är väldigt svår att läsa. I andra halvan av boken lättar det upp lite och jag förmodar att jag kommer att ha den klar efter morgondagens busstur.

Emma gifter sig med ”läkaren” Charles Bovary (han lyckades aldrig ta examen) och sedan börjar allt. Emma upptäcker att hon inte är kär i Charles, de går på en bal och lyxen bländar Emma. De bosätter sig i samhället Yonville, de får barn, en flicka som lämnas bort till en amma. Charles arbetar, Emma är hemma. Uttråkad och upptäcker att hon inte älskar sin man. Det blir sedan ett par kärleksaffärer och hon handlar en hel del till hemmet. Det slutar med (så långt har jag kommit) att det blir utmätning i hemmet och de står på ruinens brant. Charles är fortfarande vansinnigt kär i Emma, men Emma har under hela handlingens gång varit beräknande och lömsk. Charles låter sig till om med att övertygas att operera en drängs klumpfot med en ny metod som lanserats (här vill Emma ha en berömd man) och fast han var lite nervös så gjorde han det ändå. Det slutade i kallbrand och träben. Ja, i den stilen går det på. Måhända är det en klassiker – men var är patinan?

Jag funderar på om den boken ens hade kommit till om Emma hade haft ett jobb, då hade hon själv kunnat betala gardinerna och möblerna och kanske haft en mera givande tillvaro. Kanske hade hon då till och med uppskattat och älskat sitt barn, skilt sig från Charles och levt sitt eget liv. Trots många spekulationer huruvida någon av bokens figurer levat i verkligheten eller om Yonville är en plats som finns på riktigt – har nog ingen tänkt på att det enda Emma egentligen ville ha – var ett eget liv…