Livet är verkligen oförutsägbart. Jag upptäckte det i morse när jag hörde mig själv sjunga i duschen. Man kan säga att det hör inte till vanligheterna. Efter två koppar kaffe och en språngmarsch till bussen brukar jag på min höjd lyckas klämma fram med ett ”God morgon” till busschauffören – i solglasögon. Jag tror att det var en Stones-låt och det var ännu märkligare. Det kändes i alla fall rätt så trevligt så jag fortsatte på samma tema ikväll när jag handlade på Maxi. På min väg genom skeppen och med ögonen fästa vid raderna med kaffefilter hörde jag mig själv sjunga igen. Förmodligen är jag glad:-)

Annars så har jag drabbats av skrivkramp och att jag skriver just nu och försöker med något inlägg då och då är för att jag ska få till det igen. Orden som bara poppar upp har liksom försvunnit, men jag tänker att allt går i vågor. Det fanns en tid då jag inte ens visste om att jag gillade att skriva och sedan kom en period då jag inte kunde läsa böcker; något som jag alltid har gjort och älskat, men bara känslan av att öppna en bok gjorde att jag fylldes med stress, men tack och lov har jag fått läsglädjen tillbaka igen.

Ernest han kunde skriva han, men även han drabbades av skrivkramp. Lite trist eftersom han ändå fått Nobelpriset i litteratur – men det hjälpte tydligen inte. Hemingway som skrev böcker som blev klassiker och flyttade till Paris som utrikeskorrespondent och hade flera fruar, fast inte samtidigt, reste till Afrika, bodde i Spanien och hade ett hus på Kuba, umgicks med andra kulturpersonligheter och överlevde två flygkrascher – även han hade problem, men sidan på Wikipedia är välfylld och glömd det är han sannerligen inte. Och det är väl det alla människor strävar efter -att göra ett avtryck, ett intryck, ett bokmärke i en värld fylld med ord och drömmar. Och ibland en och annan sång…