Skyndade mig hem efter jobbet för att slänga i mig lite mat och göra mig presentabel för ett biobesök. Stress, stress – men jag hann precis till Folkets Bio innan filmen började. Visserligen var dörren stängd och mörkret kompakt, men jag lyckades känna mig fram till första, bästa stol som lyckligtvis var tom. Vi var väl ett tiotal biobesökare som skulle se filmen ”I väntan på ett mirakel”, en fransk-italiensk film med Juliette Binoche i huvudrollen. Så här långt kändes det som att det helt enkelt inte kunde gå fel. Jag kan väl bara säga att filmer som i det närmaste är ljudlösa under en timme och fyrtio minuter och där tårar och stora känslor finns helst bör avnjutas hemma i TV-soffan. Där kan man andas hur högt man vill, hosta eller låta magen kurra lite – utan att det gör så vidare mycket. Jag försökte verkligen skärpa mig och var tvungen att då och då känna efter om jag verkligen andades och fortfarande levde. Tystnaden var kompakt. Ingmar Bergman hade varit avundsjuk.

Det var väl det jag satt och tänkte på under filmens gång och att Julia Roberts och Juliette Binoche är väldigt lika varandra, samma värme i ögonen och leendet som skymtade fram ibland var också väldigt mycket Julia.

Jag väntade och väntade. Till slut tog filmen slut. Kul i alla fall att höra några italienska fraser.

Nu är jag hemma och laddar upp – ännu ett mirakel väntar: Sverige-Tyskland kl 22.30…