Bygg ett torn och var lite självbelåten…

Ibland poppar den upp; längtan efter att vara lite poetisk och skriva en dikt. Det känns som om något eller någon greppar tag i själen och ger den en lekfull puff. Jag kan få samma känsla när jag promenerar ute en dag tidigt om våren och snön är på väg bort och friska vindar sveper runt huvud och hals. Jag tror det är det eviga som talar till mig. Allt går i cykler och hur roligt skulle det egentligen vara om varenda dag var den andra lik och allting vore statiskt? Mörka vintrar kommer alltid att dyka upp mellan somrar, så lätta och ljusa. Verkligheten överträffar ibland dikten och små mirakel inträffar då och då.

När jag var liten hade jag ett leksakstorn i plast som jag var oerhört fascinerad av. Man skruvade fast ett lock med en runt hål i mitten på en stor burk. På detta hål passade nästa burk som också skulle skruvas fast och tornet blev smalare och smalare och längst upp fanns ett pyttelitet torn. När byggandet var klart brukade jag titta på tornet och berömma mig själv i tysthet över hur fantastiskt duktig jag var (det finns t.o.m. de som påstår att jag fortfarande är lätt självbelåten). Jag älskade mitt torn, kanske mest för att det gav mig så positiva känslor om mig själv.

Kan man uppskatta sitt eget sällskap så har man sitt på det torra. Tänk bara på alla intressanta diskussioner man för med sig själv hela tiden: ”Ska jag koka te och lägga mig på soffan en stund under filten och läsa? (Precis vad jag behöver!) eller ska jag dammsuga? (Nej, det gör jag imorgon – om jag orkar).” Det är ingen konst för mig att stressa ned precis. Jag har svårt för att planera in återkommande aktiviteter under vardagskvällarna, för det är ju ganska troligt att jag just den kvällen känner för någonting helt annat; som att dammsuga eller att se ett väldigt bra program på tv, baka bullar, spela kort, gå ut och promenera, sitta framför datorn och skriva, peta tånaglarna, bada, läsa; ja, valmöjligheterna är oändligt många.

Det enda som verkar riktigt lockande just nu är en nybörjarkurs i italienska. Tror mig nämligen ana att under mitt svala yttre finns en kvinna med sydländskt temperament som ivrigt pladdrar på om allehanda ting och trippar fram i sina svarta, högklackade; iklädd prickig blus och kjol och med tuperat sprayat hår under tiden som hon kastar slängkyssar och sjunger strofer om kärlek av Björn Afzelius: ”När du ser mig, när jag finns i dina ögon, när du ser att jag finns till. När du hör mig, när jag är i dina tankar, när jag kan vara den jag vill. Då flyger mitt hjärtas fågel. Då stiger den upp mot skyn. Då svävar den över markerna, och högt över skogens bryn. När du ser mig, när jag är i dina tankar. Då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn.”

Hon ropar Ciao! Salve! Buon giorno! till alla och envar som hon möter för att hon läst att ”den som inte kan tjuta hittar aldrig sin flock” och det är just det som betyder allra mest, att känna sig som hemma, bland människor eller varhelst man än befinner sig. Exempelvis när man handlar och på en endaste gång hittar de vita konserverade bönorna och slipper gå vilse bland hyllor och varuskepp eller när man hälsar på hos andra människor och inte vill få den där mystiska känslan av att man borde sitta längst ut på soffkanten för att inte kuddarna ska bli skrynkliga. I umgängets regelverk om gäster, trerättersmiddagar och gåvor kan en mysig glöggafton med raggsockor, stearinljus och filtar eller ett knytkalas vara att föredra.

Jag har svårt för fasader, fast jag nog själv är utrustad med en. Fast det svåraste av allt är nog när man själv inte når fram, hur mycket man än försöker tar det stopp. Det borde inte vara så krångligt att få andra människors hjärtan att lyfta åtminstone en aning upp i skyn, genom att bry sig om och ge något av sig själv. Det borde inte heller vara så komplicerat att ta emot omtanke, kärlek och positiva omdömen. Klappa sig för bröstet lite grann och tänka på att livet är som att bygga ett torn, om och om igen. För mellan stunderna av lycka och inre tillfredsställelse så river vi våra torn och börjar sedan fundera på vilken del man ska börja med för att bygga upp det på nytt. Det är bra om färgen på burken högst upp är gul som solen, för då vet man att konstruktionen var helt rätt.

Ibland måste jag komma ihåg att påminna mig själv om att allt det som ligger dolt bakom fasaderna är ganska likt vad som finns bakom min egen och att vi aldrig får tappa kontakten med den lilla fågeln som kvittrar och sjunger om tro, hopp och kärlek; allt det som ryms i våra hjärtan och syns i våra ögon. Och kom ihåg att vad än någon annan eventuellt har sagt till er någon annan gång, så är ni alla vackra, intelligenta och självständiga människor (om än något självbelåtna!) som vet hur man bygger torn och numera får en speciell sorts blick när ni betraktar fåglar som ivrigt stiger upp mot skyn.

Trevlig sommar! tillönskas av Britta Johansson

Dold bakom fasaderna

Jag föddes fri utan bojor
från ljus till mörker
världen gör mig sorgsen
Var glad!
öppna ögonen mot ljusblå sky
stryk slöjan bort
en klar dag nalkas
utan solkiga kanter
ett paradis för en drömmare
en blomsteräng för en konstnär

Kärleken kommer aldrig att dö
den övervinner allt
den strängaste kyla och de hårdaste ord
går in i varje hjärta
får dem att vekna
smältande is blir porlande vatten
brusar friskt och skönt
livets strömmar kan ingen värja sig mot
Glid med
Skratta!
gläds åt det vackra
försök förstå människan
dold bakom fasaderna

Publicerat i Skärgårdsnytt 2007