Jag blir så imponerad av människor som helt enkelt gör det. Mål och drömmar är enbart ord om man inte gör verklighet av dem. Nu senast var det i ett program med den koreanska, buddhistiska nunnan Jeong Kwan. Vissa människor har en helighet, en aura, ett hemligt rum – en hemlighet som man blir ödmjuk inför. I serien på Netflix ”Chef’s table” om kändiskockar och deras bakgrund, liv, maträtter och restauranger var jag så framme vid programmet om Jeong Kwan. Enbart namnet är respektingivande. Jeong Kwan.

Jeong Kwan började laga mat när hon var sju år gammal och gjorde nudlar åt sina föräldrar till middag som överraskning när de kom hem från arbetet. ”Var har du lärt dig att göra nudlar Jeong” frågade hennes mamma. ”Jag har tittat på dig mamma” sa Jeong. Hon lämnade barndomshemmet när hon var 17 år – utan att berätta det för någon – efter det att hennes mamma hade gått bort. Hon beslöt sig sedan för att flytta till ett kloster och bli nunna. Hon fick kliva upp klockan tre varje natt för att förbereda frukosten till nunnorna och sedan var det morgonbön. Nu lagar hon konstfulla, vegetariska rätter till klostrets nunnor och besökare, gjorda av hennes egenodlade grönsaker från klosterträdgården. Jag kan inte sluta tänka på Jeong.

Vissa människor berättar en historia eller ger råd utan att säga någonting. Vad är det den egobefriade Jeong Kwan förmedlar – ett brusande vattendrag, en enkel skål, ett vackert mål mat, ett liv med kreativitet – subtilt sprängfyllt med liv och mening…