Den Gud älskar lyckan får. Ja, jag läste aftonbön varje kväll när jag var liten. Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går – den Gud älskar lyckan får. Jag växte upp med kristendomen, både hemma och i skolan. Den gjorde mig på något sätt gott. Jag bär med mig den tron än idag, även om jag inte går i kyrkan (jag kan inte riktigt med ritualer, mässande, konstiga ord och uttryck), men när världen känns alltför mörk, när jag misströstar över mina tillkortakommanden, när jag känner mig ensam och övergiven – så finns ett hopp, en tro på något större än marknaden, någon att luta sig mot som vet allt om mig.

Jag tycker orden ”lyckan kommer, lyckan går” är upplysande, det är livet på något sätt. Det finns inga garantier för ständig lycka, det finns massor med problem, tråkigheter, allt möjligt som kan inträffa, livet är ingen dans på rosor ibland – men det är livet och det är värt att leva, att uppleva, att känna, att förundras över. Att människan själv skulle vara den som vet bäst och vara högst finner jag inte troligt. Jag fascineras av Jesus, som gick på den här jorden och gjorde avtryck och under – men dömde ingen för vad den var utan hjälpte människor, befriade dem från sjukdomar och uppmanade dem att bli bättre människor – gå, du är förlåten – men synda inte mer. Vi behöver inte göra om oss för att duga, inga silikonbröst, läppfillers eller sexpack på magen. Vi lever i en tid som är starkt pressande, att prestera, duga och visa upp ett lyckligt och perfekt liv, att ytan är så viktig.

Jag har snart ingen yta kvar:) Jag har outat mig totalt på bloggen, till och med berättat att jag tror på Gud. Att jag inte är perfekt och jag lever med mina brister. Att jag inte tror på marknadslyckan eller privatiseringar. Att pengar ibland är roten till allt ont – visserligen en nödvändighet, men girighet är en helt annan sak. Att det är lätt att halka in på den breda vägen, men det finns alltid tid till att göra bättre val.

Lyckan, lyckan går – men kärleken den består…