Det fanns ett Palmehat. Mina föräldrar var lantbrukare så det var kanske inte så konstigt att Bondeförbundet låg dem varmt om hjärtat; ja, numera heter partiet Centerpartiet. De gillade nog inte Olof Palme och själv som barn på 60-talet visste jag inte. Jag har sedan dess omprövat Palme och jag minns än idag den lördag jag vaknade upp med budskapet om hans död. Jag arbetade i en skobutik och skulle jobba den lördagen i februari när jag hörde på radion att Palme hade blivit skjuten på hemväg från bion – det var väl någon film om Mozart som gick. Jag minns den våren när jag hela tiden hoppades att polisen skulle ta fast mördaren. Presskonferenserna i TV med Holmér som visade vapen, kurdspår och sedan Pettersson.

Felet som vi människor gör att sätta människor på en piedestal och inte tro att just den människan som har alla de unika egenskaperna, talet, intelligensen – inte kan begå några som helst fel. Han ljög ju Palme i Geijeraffären och man vet inte allt vad som försiggicks, men ändå, han stred för demokratin. Det var kvalitet, det var sannerligen passion – och tal om den vanliga människan – men han var inte arbetarklass. Det finns arbetarklass även idag, men inte på samma sätt som för hundra år sedan.

Man måste förstå att den tunna polityr av vad vi tycker är acceptabelt när vi umgås med andra människor är så oerhört tunn och minsta rubbning i vad som anses fel eller rätt kan få grupper av människor att löpa amok och förråda varandra. Vi är tyvärr inte större än så. Men jag såg aldrig Palme gå med järnrör. Jag undrar vad han skulle ha sagt om dagens politiska situation i Sverige.

Ja, varför inte bli demokratisk socialist…