Nä, jag ska inte skälla på alla selfiestagare (varför bita på sin egen hand) – men i ett större perspektiv – det ser konstigt ut när man tar bilder i grupp – med en selfiepinne. Det fanns troligtvis en vits förut med att anlita en fotograf, någon som ser hela bilden och anger tonen, utan att för allt i världen vara tvungen att vara med på samma bild. Tänk Greta Garbo – om hennes fotograf hade visat sig i hörnet av hennes underbara foton hade allt varit förstört. Storartade människor verkar i bakgrunden. Tänk vidare på det:-)

Vi är inte helt lyckliga hela tiden. Ibland är vi faktiskt något nedstämda. Detta accepteras inte på en selfie. På en selfie är vi älskade, lyckliga och nästan helt igenom perfekta. Problemet med det hela är att vi vet att alla ljuger (vita lögner sägs vara accepterade) man spelar med, men de allra flesta känner ändå en liten, liten tagg i hjärtat. Tänk ”Alla hjärtans dag” – en verkligt svår, svår dag för alla oavsett om man är gift, särbo eller singel. Jag är kanske enbart en förtappad pessimist eller så är jag ytterst uppmärksam.

Livet med smartphones (som jag för övrigt älskar) är något som blir en liten, liten skrubb för varje människa. Jag hör inget. Jag ser inget. Jag förstår överhuvudtaget inte andras åsikter och villkor; för vi lever i vår lilla, lilla värld av tweets, selfies, lajks, kommentarer och allehanda obetydliga saker.

Syrenerna blommar. De doftar underbart. Livet är förmodligen en ungersk syren. Lukta på den och lämna för guds skull mobilen inomhus…