Man måste helt enkelt ta itu med något när hösten kryper närmare och filten blir ens bästa vän. Det är bara att kavla upp ärmarna och lyssna på något som sätter fart på livsandarna och strunta i att googla på soundtracket till Bridget Jones dagbok. Bättre då att glida ned i några soullåtar som får ens humör att hitta just den låga nivå som det befinner sig i. Man ska tillåta sig att vara lite höstdeppig; att under ett ögonblick av vemod se bakåt och ta ett kort avsked till blå himmel, glittrande vågor och den där känslan av – frihet och tidlöshet – i en värld utan klocka, utan igår och utan imorgon.

Det är något som händer inuti en när man sakta strosar barfota genom gräset och stannar till bara för att studera en prästkrage och sedan en blåklocka. Kanske är det just det som kallas mindfulness? Något jag sysslade med under hela min uppväxt utan att jag ens visste om att det var det som jag gjorde. I alla fall så vet jag av egen erfarenhet att tiden går olika fort beroende på var man befinner sig någonstans. Att ha en tråkig dag innebär samtidigt att man får dubbelt så mycket tid som en dag när man har roligt. Men, man ska ju räkna de lyckliga stunderna blott. ”Lycka” tillhör väl en av de frågor som alltid blir ställda – i alla tider. Vad är lycka? Vad är det som gör en lycklig? Hur gör man för att bli lyckligare? Jag tror man ska vara otroligt glad över om man någon gång då och då känner sig lycklig och kanske beror det inte på en enda händelse, utan en mängd olika små saker som lyckligtvis sammanfaller i samma ögonblick:

Det är försommar och den allra första dagen på året när doften av sommar tränger upp från jorden och får mig att minnas alla somrar före denna. Jag tittar ned på mina nya promenadskor. De är beiga och har en fin klack. Jag är 18 år och har nyss fått mitt första riktiga arbete som skobiträde. Jag är på väg för att träffa min syster som är äldre än vad jag är och har både körkort och bil. Året är 1979 och vi ska åka och titta på en begagnad TV till mitt hyresrum med dusch i källaren. Vi hittar en svartvit TV för 350 kronor och vi stuvar in den i hennes brandgula SAAB och åker hem till mig. Jag har en TV och lyckan över detta faktum vet jag inte just då att jag aldrig kommer att glömma. Att den dagen för alltid kommer att vara etsat fast i mitt minne och att den lyckokänsla som den gav fortfarande känns när allt blir så nära. Min syster är borta, men jag blir lycklig när jag tänker på allt det roliga som vi gjorde tillsammans…

”Cherish the day” sjunger Sade. I cherish the day…