Så kan jag ibland längta efter 70-talet. Ja, fick jag välja något decennium före det här att uppleva igen, så skulle nog 70-talet ligga bra till (trots omedvetenheten om miljön, trots orange, brunt och grönt, etc). En syrra stickade koftor i löpande band med folkloremönster, gubbar och gummor, en annan sysslade med macrame, själv köpte jag mönster och sydde egna kläder som jag aldrig använde. Det virkade och stickades så det stod härliga till och TV-kannan fylldes med kokkaffe.

Det fanns något som hette Women’s lib, kvinnorörelsen och Grupp 8. Tänk vilken framtidstro det fanns – kvinnorna var på frammarsch – nu skulle alla bh:ar kastas och precis allting skulle förklaras in i minsta detalj. Böcker var instruktionsböcker och männen hette vanligtvis Jan, Bo och Rolf och på fritiden klädda i vinröd plysch.

Furutaken glänste och det bästa som fanns var ett avsnitt av ”Hem till gården” och en kassettband med Flamingokvintetten ”lalalalalalalala, hon är sexton år idaaag” eller med Thorleifs ”Gråt inga tårar mer för min skull, för du menar ingenting med det ändååååå”. Logdanser. Ungdom. Stora känslor.

Tycker ni att jag låter patetisk?

Åtminstone har jag bra minne…