Bokläsning, SD och ressällskap

Befinner mig på okänd ort för tillfället (hur länge det nu blir…)

Innan ledigheten fyndade jag dock en bok som tycks både intressant och lättläst för mig. Den har titeln ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.” en bok om Sverigedemokraterna av Niklas Orrenius.

Varför i hela friden valde jag den då kan man fråga sig. Jo jag är politiskt aktiv, kommer från en familj där politk var väldigt viktig. Om jag minns rätt började mina föräldrar med att vara folkpartister men gick sedemera över till moderaterna. Sedan jag var väldigt liten har jag alltså blivit skolad till att bli moderat. (Det funkade inte alls iom att jag idag är socialdemokrat.) Ni kan tänka er att ibland gick det hett till i disskussionerna mellan mig och min far. Ja han som några år före sin bortgång tyckte att moderaterna hade blivit för mesiga och blev därför sverigedemokrat. Med det i åtanke kanske det är lättare för er att förstå att jag tycker detta ämne är interessant. Precis som med all politik vill jag kunna förstå även om jag inte delar åsikterna.

Läste boken fram till sidan 46 där jag fastnade på ett väldigt bekant namn, namnet på mitt ressällskap till London i början av sommaren 2014. Blev en aning paff till en början, men när förvåningen hade lagt sig var det ju egentligen inte konstigt att hans namn stod där. Vissa är ibland väldigt provokativa genom att bara rakryggat vara sig själva helt enkelt. (Nej han är inte sverigedemokrat) I vilket fall som helst oavsett om man är sverigedemokrat, socialdemokrat eller allianstillhörig, så ska disskussionerna och debatterna få göra jobbet åt oss tycker jag. Låt orden ta fajten, inte skräcken för det okända och låt inte åsikterna som vi inte tycker om få oss att göra precis det vi annars förkastar.