Det har varit så mycket känslomässiga upp och ned gångar som måste passera genom krav och måsten, att det varken funnits tid ork eller lust att skriva här. Det kommer fortsätta så ett tag. Under tiden om ni vill veta lite vad jag sysslar med så kolla in min Instagram där jag kallas sally_steampunkers. Där får ni se min värld genom mina ögon.

Mitt Instagram är fyllt med saker jag gör/skapar, band jag spanar in och sånt jag ser och som jag vill att ni också ska få se. Det finns så mycket vackert i djungeln av detaljer som många säkerligen missar.

Den 6 november gick min mamma bort. Det är nästan alltid svårt med hur en ska bemöta någon med sorg, så jag valde att vara så tydlig jag bara kunde. Skrev publikt på facebook om att jag och min dotter ville bli lämnade ifred tills efter begravningen. Jag borde ha vetat bättre och inse att vissa (ett flertal) inte skulle respektera detta. Ja nu pratar jag om personer som vet vad som hänt. Beklagade mig på facebook om att jag aldrig har blivit så mycket kontaktad som nu. Ett svar som jag fick iom det, gjorde mig bara mer ledsen och framförallt besviken. Bara för att jag jobbar betyder inte att jag inte har sorg. Bara för att jag fortsätter vara aktiv på facebook betyder inte att jag inte har sorg. Jag har rätt till min sorg hur jag än väljer att hantera den för att det ska fungera för mig. Det jag jobbar med är till stor del förlagt till facebook och bara för att jag vill bli lämnad ifred betyder inte att jag upphör att fungera eller finnas. Men jag ska som sagt vara tydligen tacksam, för sen när jag vill, kan och orkar bli social igen, kommer ingen vilja ha med mig att göra eller ha tid tydligen?!

Vad fan är det för något?

Ska jag inte ha rätten att bli respekterad, att få vara ensam med min sorg, utan måste vara tillgänglig för att mestadels män som kontaktar mig, vill ha något av mig? Vet ni vad, att klicka like eller reagera på något inlägg på facebook, ger inte folk rätt att kontakta mig om onödigheter av egoistiskt syfte. För det är vad jag anser som respektlöst med tanke på rådande omständigheter oavsett om jag har blivit mer aktiv på facebook eller inte!

Hur kan folk leva med sig själva? Tänker speciellt på två personer med samma förnamn.

Den ena som väser ut ”jävla idiot” med en överensstämmande sinnelag i blicken när hon säger det, då våra vägar korsas. Kan det vara så att den personen har rätt? Ja på sätt och vis kan jag tycka det, då jag trodde endast gott från början och lät henne få ta plats i rampljuset, medans jag hellre ville stå i scenens skugga. Lät personen som inte skötte sin medicinering få möjlighet att stärkas i det dåliga och därmed göra utfall genom hota och förstöra mitt liv.

Den andra ja vad ska jag säga/skriva om henne…. En ryggradslös individ som jag också lät få ta plats på scenen. Hon deltog fast hon visste vad som skulle ske utanför. Det svek som hon fick en person att begå mot mig och sedan då våra vägar korsades vela bråka fast jag backade och sa ”du har vunnit”. För inte vill jag ha tillbaka någon som sviker förhållandet å det grövsta.

Inte heller vill jag bråka men jag vill få känna avsky och inte behöva hålla tyst om det. Jag begär inte att andra ska tycka som jag om de två (med samma förnamn) men tillåt mig få tycka det jag tycker. Jag har backat, undviker delar av stan där jag vet att dessa bor. Jag har backat från de jag anser är deras vänner från början. Jag har backat från något som fyllde nästan hela min fritid i väldigt många år, då det blev ohållbart hotfull stämning när en av de två kvinnorna dök upp.

Vad mer begär ni? Jag unnar även er den eventuella skadeglädje ni känner över den ekonomiska misär jag lever i/under. Ni får tycka att jag är en puckad jobbig loser, det är helt okej. Kul att ni har hittat varandra genom den avsky ni känner för mig. Det får mig bara tycka mer synd om er än om mig.

Nu ska jag fortsätta vara den jag är och göra det jag brukar göra.

Det finns faktiskt människor som uppskattar mig rakt upp och ner utan bråk eller krusiduller.

En av mina kloka vänner även om vi inte tycker i lika i allt skrev så här igår ”Idag firar en del folk en sk nationaldag. Ursprungligen började denna dag firas med anledning av att Skansens grundare, Artur Hazelius, behövde dra in pengar till verksamheten på 1890-talet. Den 6 juni var den dag under det första helgfirandet som det inte regnade, så det blev den dagen man anslog för firandet ”svenska flaggans dag”. Efter detta så har andra pompösa gubbar över tid hittat på anknytningar till 6 juni och till slut 1983 gjorde riksdagen det till nationaldag. 2005 blev det också helgdag och det konstgjorda firandet ökade. Det är väl som med många beslut som de folkvalda i riksdagen fattar. De är inte direkt komna ur folkets djup.”

Så med andra ord firade Sverige igår en liten plätt i Stockholm med dess verksamhet, fick en del människor att gå i taket för att firandet av Skansen sammanföll med ramadan och så vidare. Ja ja trots det gillar jag Skansen och kan tänka mig att fira när som helst jag har tid och vägarna förbi. För mig behövs inte en speciell dag för detta!

Hoppas iaf att ni hade en bra dag igår!

Sitter och tittar på bilder av kvinnor. Det är inte vilka kvinnor som helst, för de kan inte smälta in i den grå massan av likheter.

Se själva 24 saker kvinnor över 30 borde bära

Skrev på facebook ”Helt underbart! Helen Mirren är så snygg att jag blir alldeles matt! De övriga är så coola, fina, tjusiga och jäkligt tuffa! De sådana där modemässigt modiga kvinnor med personlig stil som är mina idoler och föredömen!” 

När jag var liten sa både min mormor (designer och hattmodist på Skansen) och även min mamma ”Att såg jag en färgstark kvinna, förmodligen en som vågar bära hatt, med största sannolikhet kom från Finland” Har alltid tänkt sedan dess, varför är det typ bara förbehållet dessa kvinnor att få vara färgstarka? En liten gnista inom mig var glad att jag säkert kunde komma undan med lite iom mitt finska påbrå. Nu när jag börjar närma mig femtio kan jag blicka tillbaka och se om min väg inom modedjungeln varit modig. För de modiga är stilbildarna och ikonerna, en grupp jag alltid velat tillhöra. Inte tillhöra för att andra ska se upp till mig, utan för att de där modemässigt modiga är spännande, vackra och underbart inspirerande och det gillar jag. Jag vill kunna vara med en viss trygghet i min person ett föredöme och inspiration för andra att börja våga hitta och gå sin väg till sin personliga stil, en stil som stärker/lyfter fram/visar osv, oavsett vem personen är eller vill vara. Helt enkelt detta handlar om Lifestyling!

Inte heller allt för länge sen var jag på Punkfest 13 på Verket. Där träffade jag en kille som gav min vän blickar och tillslut mod till sig att säga ”att han själv alltid också velat våga ha skägg å läppstift” och min spontana direkta reaktion blev till frågan ”Vad hindrar dig?” Tyvärr fick jag aldrig riktigt något svar men jag hoppas att den sådde en tankeställare, för skägget hade han redan. Lite senare samma kväll träffade jag på samma kille som beklagade sig om att nu vid trettio års ålder funderade på om en kunde fortsätta lyssna på punk? Jag stirrade på honom med en blick som typ sa ”Sa han verkligen det där?”. Frågade personen hur gammal han trodde jag var och fick svar på ca 35. Förklarade då att jag är 45 och har ingen tanke på att sluta lyssna på punk! Han blev rejält förvånad och jag fick ta hjälp av en annan vän att styrka det jag sagt var riktigt.

Så med bland annat detta facit i hand, kan jag nu säga att mitt mod har jag nog alltid haft med mig men det är nu som först jag riktigt låter den börja blomma! Jag var inte så modig då men nu desto modigare genom att behålla mitt förflutna och bära till viss del med stolthet. Så ja, jag går gärna med min jacka där jag målat/skrivit på ryggen ”Fuck off” och ger mentalt ett utsträckt långfinger till de som tycker att jag ska ”klä mig efter min ålder”.