så är det naturligtvis alldles förfärligt hemskt och avskyvärt att hon blivit mördad på väg till en anställningsintervju. Alla mina sympatier går till Carolins närstående i denna stund och självklart också till familjen som finns i närheten av den man som brutalt mördat henne.

Något som bidrar till att göra den här händelsen än mer snaskig och grotesk är massmedias hantering av vad som hänt. I jakten på ny information drar man sig inte ens för att ringa upp släktingar eller gamla arbetskamrater till den man som mördat henne för att få höra och publicera deras berättelser om hans tidigare beteenden, skolbakgrund, familjeförhållande jaa, tom hela hans liv. Ju fler rubriker om mordet desto högre försäljningssiffror.

Jag tycker det är oerhört trist, torftigt och framför allt djupt oetiskt allt frosseri i alla detaljer. JOURNALISTER, REDAKTÖRER OCH MEDIAMAKARE försök att rapportera om händelsen på ett sakligt och korrekt sätt, inte minst av hänsyn till Carolins familj men även av hänsyn till förövarens familj. Ibland tror jag att ni måste tänka lite längre än vad som för dagen anses vara av allmänintresse (ett viktigt argument för redaktörer och journalister, inte minst för Norrländska Socialdemokraten som publicerat förövarens namn och bild). PRESSETIK är nog ett begrepp som med regelbundenhet borde diskuteras inte minst av massmedierna själva.

Go´natt

En skön slapp söndag fylld med diverse aktiviteter som promenad, fika med grannarna, läsa DN och så naturligtvis lite jobb framför datorn. Men i sin helhet har det onekligen varit en vilodag!

Efter Rapport blev det ingående studier av förlängt Agenda som speglade finanskrisen ur säkert 100 vinklar. Ganska intressant men det blir ju lite tjatigt i längden … och så äntligen kom då telefonsamtalet som jag väntat på i stort sett hela dagen. Min älskade Josse-Posse ringde och berättade om livet och jobbet och vädret i Gbg. och jag berättade om livet och jobbet och vädret i Umeå och tillsammans kom vi fram till att det är både möjligt och härligt att känna lugn och förtröstan inför allt detta vardagliga. Sååå trevligt det var att få prata med henne, min älskade dotter! Puss och kram till dig!

Ciao!

Strax efter 12.00 denna fantastiskt strålande men rätt kylslagna dag beslutar jag mig för att ta en promenad ner på stan. Med ’kånken’ på ryggen stegar jag så i väg och redan efter 10 minuters promenad möter jag så lilla pyret; cirka 1½ år gammal i sittvagn som styrs av troligtvis mormor eller farmor. Barnet sitter vänt framåt i vagnen, dvs hon är vänd från den person som styr vagnen. Pyret ler och det gör även den förmodade mormodern eller farmodern. Så säger den vuxne till pyret något om att att det är kallt ute men får inget svar eller någon reaktion. Pyret sitter nedstoppad i en åkpåse men har inga vantar på sig.

Det som slår mig är; varför i allsin dar har man ungen vänd från sig i vagnen? Hur kan man tro att ungen ska svara eller reagera när man pratar en bit bakom ungens rygg?

Promenaden in mot centrum fortsätter för min del och efter ytterligare kanske 10 minuter möter jag en ung mamma med barnvagn, pyret sitter vänt från mamman och tittar på mig. Mamman frågar pyret om hon känner sig trött och vill sova. Samma sak händer igen, inget svar, ingen reaktion. Återigen får jag en tanke om att det kanske vore lite smartare att vända pyret mot sig, då ser man ju om pyret är trött eller kanske enklare att känna om pyret har kalla händer.

Varför är så många sittvagnar vända framåt? Är det barnvagnstillverkarna som kommit på ett smart försäljningsargument eller är det så att forskningen visar att små barn blir mer harmoniska eller intelligentare av att sitta bortvänd från föräldrarna när de går på promenad? Förmodligen lär jag nog inte få något svar på dessa frågor men ett vet jag, jag skulle aldrig vända pyret från mig om det vore jag som styrde vagnen.

Trevlig helg!

Igår kom min väninna K. på lunchbesök, vi har känt varandra så pass länge att vi bara behöver titta på varandra för att förstå vad den andre tänker. Vi skrattar åt samma saker och delar grundläggande värderingar. Tillsammans åt vi fläsklägg och rotmos och till dessert festade vi på klappgröt med gräddmjölk. Så otroligt gott!

Som vanligt kom vi att prata om livet i stora drag men även de små betydelsefulla händelserna som sätter sina spår. Så helt plötsligt kommer kommentaren: – Vet du, HAN var min bäste älskare! Ja, HAN var verkligen underbar och jag njöt. Skratten avlöste varandra, vi delade med oss av erfarenheter och så småningom samlade vi oss så pass att vi kunde samtala om vad det var som gjorde och gör HAN till en sådan underbar älskare. Troligtvis är det inte teknik eller olika ställningar som avgör kvalitén på kärleksakten utan snarare handlar om förmåga till tillit och att våga bejaka sin sexualitet. Min väninna K. och jag har ju båda uppnått det som man brukar kalla ’mogen ålder’ och har framför allt känner vi tillit till oss själva och dessutom är det heller inte svårt att bejaka sexualiteten. Tillsammans med en partner som visar respekt och dessutom visar tillit så kan det gemensamma sexet inte bli annat helt otroligt bra. Tänk vilka fördelar det finns med att åldras och äntligen få ge sig hän …

Tack K. för ett fint samtal!
Ciao!

Eftersom jag hunnit en bit på livets stig så har jag minnen från min barndom av min mammas ständigt återkomande symöten tillsammans med andra ’tanter’ i det lilla samhället Björkelund i Boden. Deltagarna var mina mostrar Helga och Signe, tant Onny, tant Olga, tant Dagmar och tant Ebba förutom min mamma Märta. Sju stabila och stadiga kvinnor som också samlade 5:- varje gång de träffades för varje vår göra en resa till någon närbelägen ort som kunde vara intressant. Syjuntan som inte hade något särskilt namn, den kallades rätt och slätt syjuntan och man träffades en gång i månaden. Träffarna var alltid förlagda till en vardags e.m. för då var männen på arbete och kvinnorna kunde få vara ifred en stund.

Ibland hade jag turen att få följa med även om jag kan minnas att min mamma helst av allt inte ville ha mig med (idag förstår jag varför…). Detta andningshål för henne var ovärderligt och en stund där hon kunde koppla av med sina vänninnor och handarbeta och prata och dricka kaffe med kakor. Det var det sistnämnda som framstod som det mest åtråvärda för min del, kakfatet alltså! Speciellt när vi skulle till min moster Helga var det alltid extra roligt, min moster hade inga barn och därför kände jag mig alltid välkommen dit. Moster Helga förberedde sig ordentligt, dvs hon bakade hela veckan innan syjuntan skulle samlas hemma hos henne, vetebröd, mjuk sockerkaka, berlinerbröd och sagolikt goda nötkakor var alltid stående inslag på brödfatet. Utöver detta fanns det också 2-4 olika sockers kakaor men detta varierade lite beroende på humör och vad som fanns tillgängligt på receptfronten i Allers veckotidning. Jag minns dessa stunder med värme och glädje.

Idag, mer än 40 år senare, har jag själv tagit initiativ ett en liknande syjunta, Birgitta, Birgitta, Doris, Agneta, Kerstin och undertecknad träffas 3-4 gånger per termin för att sömma, fika och naturligtvis prata. Men … uppdaterade som vi kvinnor oftast är har vi valt att kalla träffana för SYLAN, Local Area Network; det får oss på något sätt att känna att vi tagit med oss en gammal tradition in det virtuella och informationstekniska samhället. Vi har anpassat oss efter den tid vi lever i. Det är mycket som ser annorlunda ut vid våra träffar jämfört med mammas symöten, dock har vi kvar en tradition, kakfatet!! Men även här har förändringar skett, vi äter numera bara 1 sorts kaka, oftast paj eller någon chokladkaka. Alltid lika gott!!! Vi börjar alltid träffen med fika, intresset för handarbete kan man säga är inte så stort, ibland plockar någon upp en stickning eller syr i några knappar men det är lika vanligt att den tid vi samlas går åt till att bara prata och höra sig för hur läget är för de samlade sy-lanarna. Men oj, vad jag uppskattar mitt SYLAN!!!

Ciao!

Efter att ha varit bortresa en vecka på arbete så inser jag att det är här i mitt hem tillsammans med min man och min dotter jag blir fulltankad igen. I deras närhet och gemenskap får jag energi och glädje och orkar gå vidare med olika projekt. Kraft att möta nya utmaningar och fortsätta jobba.

Nu väntar Livet i Fagervik, Ciao!

Så kom jag då äntligen hem efter 1 veckas bortavaro, lycka att bli mött vid bussen och känna sig efterlängtad och väntad. Detta är ett privilegium som ju faktiskt borde finnas för varje människa men dessvärre så är det inte alltid så… Jag hoppas att jag aldrig någonsin glömmer att vara tacksam och ödmjuk inför detta …

Tvättstugan idag, igen!!! Och där upplevde jag ett fint och trevligt möte med min granne som jag tyvärr glömt namnet på. Undrar om jag håller på att bli alltför glömsk?! Hoppas inte det. Nej, kanske inte för jag minns ju faktiskt vad jag läste på bussen igår om sociala konstruktioner. Vad är en social konstruktion? Jaa, efter den artikeln känner jag mig än mer förvirrad om vad det verkligen är men skall trots detta ge mig iväg till universitet för att diskutera detta i ett seminarium. Hoppas det bringar lite´ reda i tankarna.