Min kära faster Elsie, 96 år gammal!

Förra helgen kom vi då oss äntligen för att resa ner till Göteborg och vidare till Halmstad. I Göteborg bor min älskade Josse-posse, mitt mellanbarn som blivit så stor. Jobbar på neurokirurgen på Sahlgrenska, bor i V:a Frölunda och trivs med livet. DET ÄR FANTASTISKT, hon klarar sig själv, sköter sitt arbete och verkar kunna möta livets olika situationer på ett sådant sätt att hon växer och går vidare. Att tvingas förlita sig på sina egna kunskaper och egenskaper, inte fråga mamma utan hantera situationer på alldeles egen hand. Då växer man och går vidare, det är också en resa.

Göteborg bjöd som vanligt så här års på regn, dis och dimma. Men vad gjorde väl det, det var inga som helst problem att slå ihjäl tiden med att umgås, fika, shoppa och ha det gott.

Efter några dagar i Göteborg tog oss tåget vidare ner mot Halmstad till min kära faster Elsie. Denna fantastiska dam har uppnått den aktningsvärda åldern, 96 år, och bär den onekligen med heder. Tyvärr börjar dock minnet svikta hos faster Elsie så det blev många repriser, många skratt men också många tillfällen till reflektion över hur livet kan vara. Hon som varit så otriligt parant, kunnig och medveten om konst, smak och allt det sköna och goda som hör livet till, börjar nu tappa gränser och uppfattningar om det mest elementära. Det är med sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att delar av faster Elsies personlighet blir alltmer förändrad och mycket av det som en gång var karakteristiskt för henne är dränkt i glömskans oändliga ocean.

När vi skiljs från faster Elsie känner jag både sorg och glädje. Sorg över den förändring hon genomgått sedan sist vi sågs men också glädje över att jag vet att hennes liv innehållit mycket glädje och rikedom. Men också glädje över att hon idag trots allt, har det bra.

Att sätta sig på tåget norröver och summera alla intryck med många divesifierande upplevelser kändes i sig själv som en alldeles fantastisk resa.

Ciao!

Helt plötsligt upptäcker jag att jag sover 5-7 timmars obruten sömn varje natt. Vilket är mycket ovanligt med tanke på vilka problem jag haft med min axel. Axeln är opererad och redan nu känns det mycket bättre, bortsett från sedvanlig smärta efter ett ingrepp. Det känns bara för underbart att få sova en hel natt utan smärtstillande … LYCKA!!!

Tänk att så små saker som en god natts sömn kan ge sådant lyckorus … de små tingen i den vardagliga närheten blir alltmer betydelsefulla. Likaså är det lycka att få äta frukost tillsammans med familjen flera vardagar i rad, inte enbart pga sjukskrivning utan därför att jag har den fantastiska möjligheten att få jobba hemifrån. Även det … LYCKA!

Förbereder mig inför att resa till Göteborg och hälsa på min älskade dotter J. Vi planerar att gå på ’Jul på Liseberg’, fika på Bräutigrams och bara få surra och umgås. Och vad är det, om inte … LYCKA!

Ciao!

Tänk så fantastiskt att få vakna upp efter drygt 6 timmars oavbruten sömn! Allra helst med tanke på att axeln opererades för bara 5 dagar sedan.

Det är tyst i huset, resten av familjen sover. Jag tänder ljus, intar 1:a frukost och njuter av ensamheten och tystnaden. Stunder av stillhet tidigt på morgonen gör att jag på något sätt har lättare för att samla ihop mig och ta itu med det som skall göras. Lite´ plock med blommorna, blad som skall rensas, vatten som skall fyllas på osv, osv. Så kommer jag på mig med att det är nog dax att plocka fram adventsljusstakarna snart. Jodå, jag vet att det är 1 vecka kvar men det är skönt vara ute i god tid och det blir ju så vackert sen!

Nu står de på plats, adventsljusstakarna alltså! Det är fortfarande mörkt ute men man anar morgonljuset … det är en fin tid som väntar, juletid! Mycket mörker och mycket ljus!

Snart är det läge för att väcka min älskade make D. och inta 2:a frukost.

Ciao!

Som konvalescent efter ingrepp i axelleden har man legitim rätt att bara lägga sig ned och vila ett tag, vilket jag alltså gjorde igår e.m. Ungefär samtidigt som jag vaknade till liv kom min älskade make D. hem från Coop med diverse matkassar. I samma stund ringde väninnan L. och meddelade att hon satt i en dösnygg soffa på Röda Korsets secondhandbutik på Ersboda och undrade om jag kunde komma förbi och vara smakråd. Självklart ställer man upp på laget, sade jag och fick älskade D. att köra mig dit. (Pga tidigare nämnda ingrepp är jag inte riktigt bra på bilkörning)

Soffan som L. satt i var jag inte så förtjust i men väl den soffa som stod bakom den, rödbrun till färgen, plysch med tidlösa trädetaljer. En 3-sits och en 2-sits. I toppskick, klassisk design, inte en enda fläck och mycket sköna att sitta i. Vad kan man mer begära för 650:- för 2 soffor!?

Idag kom sofforna på plats, så snyggt! Älskade D. och jag firar med mysbelysning, en kopp kaffe och njuter. Så kommer tonårsdottern F. hem och av minspelet att döma är förtjusningen inte lika stor hos henne…
-’MAMMA, dom där sofforna är ju tantvarning!!!’, utbrister hon.
-’Vilken färg! De är ju bara gamla som har såna´ soffor…’
-’Dom är ju inte så mjuka …’

Som sagt, än en gång kan jag konstatera, vi har olika smak. Men älskade D. och jag känner oss mycket nöjda med sofforna …

Nu väntar middag hos grannen, Ciao

Jaa, så har jag då tagit ännu ett steg in i den s.k. reparationsfasen, den del av livet när tid och slitage sätter sina spår i olika delar av kroppen. För min del var det axeln som inte längre fungerar som den alltid gjort, dvs bra. Efter besök hos ortoped, röntgen och antiinflammatoriska preparat återstod till slut clavikelendsresektion.

Ingreppet gjordes i måndags, fastande och lite pirrig äntrade jag anestesimottagningen. Vänligt bemötande av administrativ personal, trevlig syster Maria och professionella medarbetare på narkosen och operation gjorde att jag redan vid tre-tiden på e.m. samma dag kunde lämna sjukhuset för att vara konvalescent i hemmet.

Jag känner mig oerhört tacksam och stolt över att vi har en sådan fantastiskt bra sjukvård i Sverige. Den ska vi vara rädd om! Tack all personal, och dr. Ulrika.

Nu återstår bara att uthärda smärtan och mobilisera varsamt så är jag nog på banan igen om någon liten vecka, hoppas jag.

Ciao!

Jaa, så har jag då tagit ännu ett steg in i den s.k. reparationsfasen, den del av livet när tid och slitage sätter sina spår i olika delar av kroppen. För min del var det axeln som inte längre fungerar som den alltid gjort, dvs bra. Efter besök hos ortoped, röntgen och antiinflammatoriska preparat återstod till slut clavikelendsresektion.

Ingreppet gjordes i måndags, fastande och lite pirrig äntrade jag anestesimottagningen. Vänligt bemötande av administrativ personal, trevlig syster Maria och professionella medarbetare på narkosen och operation gjorde att jag redan vid tre-tiden på e.m. samma dag kunde lämna sjukhuset för att vara konvalescent i hemmet.

Jag känner mig oerhört tacksam och stolt över att vi har en sådan fantastiskt bra sjukvård i Sverige. Den ska vi vara rädd om! Tack all personal, och dr. Ulrika.

Nu återstår bara att uthärda smärtan och mobilisera varsamt så är jag nog på banan igen om någon liten vecka, hoppas jag.

Ciao!

Efter en god natts sömn och frukost åker min väninna C. och jag till ’sommarparadiset’ i Kylören för att promenera, umgås och njuta. Och visst gjorde vi allt det …

Solen som värmde upp såväl luft som själ bjöd på obeskrivligt vackra scenarier när vi promenerade längs havet. Samtalen om barn, jobb, kärlek, mammor och livet värmde också själen och tanken lyftes högt. Tillsammans och med kaffe och doppa framför brasan blev dagen en upplevelse väl värd att bevaras och förhoppningsvis något att ta fram när mörka och kylslagna dagar tränger sig på. Tack C.

Go´natt!

Efter en god natts sömn och frukost åker min väninna C. och jag till ’sommarparadiset’ i Kylören för att promenera, umgås och njuta. Och visst gjorde vi allt det …

Solen som värmde upp såväl luft som själ bjöd på obeskrivligt vackra scenarier när vi promenerade längs havet. Samtalen om barn, jobb, kärlek, mammor och livet värmde också själen och tanken lyftes högt. Tillsammans och med kaffe och doppa framför brasan blev dagen en upplevelse väl värd att bevaras och förhoppningsvis något att ta fram när mörka och kylslagna dagar tränger sig på. Tack C.

Go´natt!

Gårdagens hjältinna är tveklöst Isabelle Gunnarsson som i dokumentären ’Glöm inte att älska varandra’ visade på den psykiska sjukdom hon lever med och som under perioder av hennes liv varit mycket svår både för henne själv och familjen! ALL HEDER TILL ISABELLE och ett stort TACK för att Du vill dela med dig och på så sätt sprida kunskap om denna problematik!!!

Aftonbladets serie om att presentera olika hjältar kanske är en idé som VK borde ta efter, låt folk få skicka in förslag på vem som bör utses till VECKANS HJÄLTE/HJÄLTINNA. Tyvärr matas vi alldeles för mycket med människor som beter sig vidrigt och respektlöst, kanske det skulle kunna ge en mer nyanserad bild av alla nyheter. För det är ju också en nyhet, en människa som vågar stå emot, vågar ta strid och kanske försvara eller rädda någon som blir påhoppad. Inte minst för alla ungdomar skulle dessa hjältar/hjältinnor kunna bli livs levande förebilder!

Ciao!

Hur många gånger har jag inte önskat att jag skulle få mer tid för mig själv, tid att låta en tanke få löpa fritt utan att bli avbruten av den eviga frågan: -’mamma, vet du var …’ osv, eller behov av hjälp eller skjutsning eller hämtning eller något annat som tagit min tid.

Och så helt plötsligt så inträffar det … såväl mannen som alla barnen är ute och reser, några har flyttat hemifrån, och dessutom verkar dom ha det riktigt trevligt. Barnen klarar sig numera själv helt och hållet, visst är det otroligt … men hur kunde det bli så här, hur kunde det gå så fort?!

När jag tänkt detta scenario (minst 1 miljon gånger de senaste 20 åren) så har det alltid framstått som fruktansvärt avlägset och med ens är det verkligt och jag blir alldeles handlingsförlamad. Går omkring i huset och känner mig osalig, vad ska jag göra? Kanske att jag tar mig an någon spännande bok och ligger och läser till långt fram på småtimmarna och sover riktigt länge.

Ja, det ska jag banne mig göra …
Ciao