Förra veckan postade jag två inlägg med personligt och pessimistiskt innehåll. Nu tänkte jag för ovanlighetens skull både vidga perspektivet och skriva något mer opersonligt. Carl Hamilton skrev nyligen en artikel om Sverige med rubriken: Så gick det till när Landet Lagom blev Landet Måttlöst. Han skyller på regeringen Bildt, i Hamiltons ögon ligger Bildt bakom att Sverige blev ett extremt land. Hans exempel är avregleringen, privatisering, att räntan år 1992 gick upp till hela 500 % och slutligen asylinvandringen. Man kan fundera på om fenomenet inte går längre tillbaka än så. Om vi inte alltid har ju alltid tagit idéer, som die zeitgeist har kastat på, oss för långt. På gott och ont (och likgiltigt) har vi alltid varit överpresterande.

Långt innan Carl Bildt var vi det första landet i världen som hade ett ”Rashygieniskt institut”. Långt innan Bildt var vi det lilla land som planerade att bryta uran och bygga både kärnkraftverk och kärnvapen från scratch. Båda sakerna är extremt, måttlöst. Nu, denna höst, är det möjligt att ex-nazi partiet kan bli största partiet. Extremt. Och på andra sidan av skalan, det lilla regeringspartiet tror att vi kan bli mer självförsörjande genom att säga nej till modern växtförädling och genom att odla “ekologiskt”, trots att det ger mindre, inte större, skördar. Igen måttlöst.

Samtidigt leker jag med tanken att alla länder har en liknande historia. Det är möjligt att alla länder har exempel på saker de tagit till det extrema. Undersöker man tillräckligt noga, tillräckligt många variabler, måste samtliga länder i världen vara bäst och sämst på något. Så vitt jag vet kan fenomenet antingen vara en illusion, eller vara mänskligt inte svenskt. Är det möjligt att när vi beskriver Sverige som ”måttlöst” har vi hittat ett mönster som egentligen inte betyder något?