I mitten av oktober förra hösten skrev Kristofer Andersson en kulturkrönika i Aftonbladet:

När pandemin asiaten i slutet av 1950-talet tog livet av några miljoner gjordes lite för att stoppa smittan, eftersom vi fortfarande accepterade döden som ett möjligt utfall av livet. I dag står väst redo att slänga både underklass och psykiskt svaga under bussen för att skydda medelklassen från fara. Att härda ut – att palla trycket – har blivit tufft och macho. Den som inte fixar biffen reduceras till byfåne. När grabbarna grus pressar smitta är tålamodet med knäppskallar litet.
Resultaten av detta märks i relationer och statistik. Gamla diagnoser lever upp när samtal och samliv blir till undantag. Tankar detonerar utan sällskap varpå missbruk knackar på. Samtidigt som priset på sydamerikanska kokablad rasat med upp till 73 procent till följd av färre fester har opioidanvändandet – lämplig narkotika för ensamheten – rusat från redan historiska nivåer. I USA ökade antalet misstänkta överdoser med 42 procent under maj. Nedstängningens pris betalas av dem som inte tyar.

Det är enkelt att känna sympati med honom. Detta är också varför jag under pandemin blev besviken på de britter och amerikaner jag följde på sociala medier. De var cheerleaders för drakoniska åtgärder och de hade inget tålamod med de som inte kan leva upp till deras höga ideal för vad människor klarar. Någon som misslyckas med att använda munskydd korrekt: “du är en covid-idiot som kommer att döda mig!” En familj gör inte helt rätt när de firar mormors födelsedag. “De kommer inte att få fira hennes nästa födelsedag”. Kanske inte de bästa exempel, men för mig är det enklare att sympatisera med de som lyfter fram människors svagheter och begränsningar, att alla inte tyar, och att vi måste ta hänsyn till alla. Jämfört med de som kräver att alla ska vara supermänniskor hela tiden. Nämnda amerikanen och britter var också så arga och självgoda. Det fanns ingen plats för ödmjukhet. Det har väl och göra med att pandemin från dag ett blev partipolitik i de där länderna och att de är så polariserade. Det leder till svartvitt tankesätt, munskydd, lockdowns och varningar för att viruset är jättefarligt, var det ända rätta. Epidemiologer som tyckte annorlunda var ondskefulla, det fanns inga legitima anledningar till att tveka.

Jag vet att detta framstår som ett försvar av ”den svenska strategin”, som kanske eller kanske inte var WHO’s gamla strategi innan världen försökte kopiera Kina? Jag skriver detta i slutet av december. Det är vinter på norra halvklotet och alla länder förefaller misslyckas med pandemi-bekämpning. Det är möjligt att Anders Tegnell kommer att se ut att vara en nutida motsvarighet till Hans Blixt år 2002 – svensken som under starkt internationell kritik gjorde rätt, men ändå inte kunde förhindra en katastrof. I denna spekulation, gjorde rätt för att man måste ta hänsyn till de som inte tyar. Samtidigt måste jag tillägga. Att personer är osympatiska betyder inte att de har fel. Inte heller att det för sociala medier-personligheterna var politisk korrekt att ha de åsikterna, betyder att åsikterna är fel. Kanske har de mer rätt än fel. Jag vet inte, kanske till och med Kristofer Andersson tycker att de trotts allt har rätt? Man kan antagligen tänka på sådant till vansinnets rand utan att få bra svar. Just att frågan är så komplex kan väl vara anledningen till att man inte, som viss media tycker, i alla fall inte bör se Olof Rudbeck som Anders Tegnell historiska motsvarighet – svensken som objektivt hade konstiga idéer, bl.a. att Adam och Eva talade svenska och att Atlantis låg i Sverige. Och nu är jag långt ifrån huvudämnet. Dags att avsluta.