När ska SD börja jobba för jämställdhet – på riktigt?

Allt vi ville var att säga: Jag också. Jag vet hur det känns, du är inte ensam, vi är så många som har samma upplevelser. Så många.
Det var syftet när upprop efter upprop bildades inom olika branscher och tillhörigheter.

Från insidan kan jag berätta, för er (män) som inte tillhörde någon grupp den här gången, att inom de cirka 60-talet svenska slutna facebookgrupper som bildades när Metoo-uppropen publicerades fanns i stort sett inga namngivningar på förövare. Det hände säkert vid enstaka tillfällen, men det var generellt något som poängterades skulle undvikas. 

Metoo har aldrig handlat om att publikt namnge förövare, även om det skedde under hösten 2017, och har skett flera gånger efter det. Metoo handlar om att synliggöra maktstrukturer som gör alltifrån att minska kvinnors levnadsutrymme till att döda kvinnor. Att som kvinna röra sig i de här strukturerna känns ofta som att gå i djup och kletig lera. Det är tungt och det är väldigt svårt att ta sig ur och bli av med. Rör vi oss där hela tiden är det lätt att tro att leran är det normala. Vi märker inte ens att vi är där. Men när ett fåtal personer stannar upp och ifrågasätter varför vi går nere i leran, samtidigt som andra hälften av befolkningen går torrskodda på vägen, sprider sig snabbt missnöjet. 

Varför i hela friden går vi här? Varför får inte alla människor gå på den torra vägen? 

Ett stort kollektivt vrål kom hösten 2017. Hjälp oss upp ur leran! 

När vi vrålat en stund, och inget märkbart hände så började vi släpa oss upp för kanten, puttade på varandra underifrån, tog tag i varandras händer och drog. Vi såg samtidigt alla de torrskodda fortsätta spatsera på vägen utan att nämnvärt ägna oss någon uppmärksamhet. Sträcka ut en hjälpande hand? Nja, alltså det är fördärvligt att ni är där nere, det är inte okej, men jag måste skynda vidare. Lycka till! 

Och där! Där går han som fick mig att dra kallsupar i leran. Du där! Du som tryckte ner mitt huvud under leran, flera gånger!!!  Alla leriga människor reagerar på min höjda röst och ser åt det håll jag pekar. Den utpekade tittar bekymmersamt tillbaka men skyndar vidare. Jag får hyschningar från andra leriga människor, han har nämligen rätt att putta tillbaka mig i leran om jag skriker för högt.

Alla är vi lika inför lagen, heter det. Ändå tvingas hälften av befolkningen trampa runt i djup lera när andra hälften går torrskodda. Samtidigt ska vi bedömas och dömas i rättssalen på samma grunder, utifrån att vi har samma rättigheter och skyldigheter. Och förutsättningar. 5% av alla anmälda våldtäkter går till fällande dom. Ett väldigt svårt brott att utreda sägs det, detta trots att målsägande i stort sett alltid kan peka ut förövaren. 

Umeå är en unik kommun på så sätt att här finns ett monument som ska påminna oss om allt detta, nämligen ”Listen”. Det ska påminna oss om att kampen för kvinnors och flickors rättigheter inte ska tystas. Att vi har fört den här kampen under troligen tusentals år, och att de som utfört kampen ofta genom historien har setts som radikala, tokiga och besvärliga. Det är ingen idag som höjer ögonbrynen åt att vi inte får våldta inom äktenskapet. Att vi har allmänna förskolor, eller att vi har en samtyckeslag.

Listen påminner oss om kampen vi för just idag.

Den påminnelsen vill Sverigedemokraterna ta ifrån oss. Och jag säger: Be aware! Steg för steg vill de begränsa vissa gruppers utrymme, backa in i framtiden och ta ifrån medborgarna påminnelsen om vilka kamper vi vunnit.