Min yrkesbakgrund är till största delen som journalist. Och stor del av min tid spenderade jag på Västerbottens nyhetstidniningsredaktioner. En väsentlig del av arbetet på en nyhetsredaktion handlar om att läsa igenom dagens skörd av åtal och domar som skickas från rättsväsendet. Hur många procent av dessa åtal och domar som handlar om våld och sexuellt våld har jag inga vetenskapliga belägg för, men andelen är enligt mig hög. Skulle tro kring 70 procent. Som journalist fick jag läsa om händelser och handlingar som jag inte önskar min värsta fiende.  

Det handlar om män som smyger in och lägger sig nakna hos sina styvdöttrar om natten, om unga flickor som övertalas att posera nakna framför en webbkamera, om män som slår den de bor med sönder och samman och om människor som blir skadade med knivar och andra vapen på en fest.

Som journalist pratade jag med polis, åklagare och advokater för att få veta mer, för att få en så tydlig bild av händelsen som möjligt. Jag ville veta allt, jag ville förstå för att kunna berätta för läsarna hur allt hänger i hop. Det är grunden i det journalistiska arbetet, att rapportera om skeenden och händelser till allmänheten. Journalisten skriver dock inte allt, läsarna behöver inte all information för att förstå allvaret, och offret behöver skyddas. 

Det var cirka fem år sedan jag senast jobbade på en redaktion och det har faktiskt hänt lite de senaste åren, men tidigare kunde vi se en tydlig skillnad vad gäller spaltmeter. Handlade våldet om män som skadade andra män inom kriminella kretsar fick texten ofta toppa en sida. Handlade texten om en flicka eller kvinna som blivit misshandlad eller sexuellt utnyttjad blev det en notis, om ens det.

BRÅ uppskattar att cirka 5% av de kvinnor som utsätts för våld av någon hon har en relation med anmäler brottet. Vi kan alltså ana hur otroligt stort mörkertalet är. Även om Brottsförebyggande rådet undersöker våldsutsatthet på många sätt, de tittar inte enbart på anmälda brott, så kan vi inte på långa vägar veta hur många kvinnor som blir utsatta för fysisk eller sexuell misshandel i sitt hem. Vi vet dock att det är otroligt många. Till det ska vi lägga till barnen. De är också brottsoffer.

Mäns våld mot kvinnor, våld i nära relation och våldtäkt är ofta mycket svåra brott att utreda. Varför? Av många olika anledningar, men några av dem är:
– Det finns ofta inte vittnen.
– Brottet sker ofta i hemmet, en plats som anses privat.
– Brottsoffret och gärningsmannen har mycket gemensamt. Ofta barn, vänner, bekanta och en gemensam historia.
– Brottsoffret och förövaren har en lång relation bakom sig.
– Att utreda dessa brott innebär att prata om det mest privata och det anses som ett misslyckande från båda parter.
– Många som anmäler gör inte det för att få sin förövare dömd, hon gör det för att få stopp på en akut situation.
– Det kan också vara så att hon lever i ett parallellt rättssamhälle om hon till exempel lever i en organiserad kriminell miljö.

Många av dessa faktorer spelar in för att överhuvudtaget anmäla brottet, men också för att fullfölja anmälan. Många drar tillbaka sin anmälan eller vill inte prata med polisen. BRÅs undersökningar visar att dessa brottsoffer ofta behöver annan stöttning än vad offer för andra brott behöver. Så om vi vill att fler kvinnor ska anmäla våldsamma män och fullfölja rättsprocessen behöver vi ett mer utvecklat och anpassat stöd. Det handlar om snabbare utredningar, bättre återkoppling från polis och åklagare under utredningen och när ett ärende läggs ner, få en begriplig information om varför. För att stödet ska hjälpa krävs en fin balansgång mellan polis, de stödjande myndigheterna och de ideella organisationerna. Varje fall är unikt.

I Västra Götaland jobbar man med Islandsmodellen. Det är en modell som de har arbetat fram efter ett studiebesök på Island, som lyckas relativt bra med att fånga upp alla brottsoffer i dessa situationer. Islansdmodellen handlar om att få ett strukturerat samarbete mellan polis, åklagare, sjukvård och socialtjänst. De har utarbetat checklistor, samtalsguider, barnböcker och filmer för att göra det lättare för barnen att prata om vad de har varit med om.

Samverkan är den väg vi ska gå om vi ska nå framgång i den här frågan, och många andra frågor gällande barn, utsatthet och destruktiva skeenden.

Att dessa brott är svåra att utreda, måste vi ta på allvar. Och att barn som bevittnat våld eller själv blivit utsatta för våld måste tas om hand på bästa sätt måste vi också prioritera högst. Det handlar om mänskliga rättigheter. Alla människors rättigheter.

Nästan 80 procent av alla som sjukskrivs för utmattning är kvinnor. Vi vet att det har att göra med den ojämställda stressen, kvinnor tar ett betydligt större ansvar än män både på jobbet och hemma. Vi politiker och arbetsgivare pratar om att vi ska ha heltid som norm och att fler kvinnor måste sitta på ledande positioner. Det är en no brainer. Våra arbetsplatser ska utgå från kompetens inte kön.

Men faktum är att sjukskrivningstalen för utmattning är så mycket högre idag än för en generation sedan. Och det är så för att vi inte lever jämställt hemma, eller på arbetsplatser. Fler kvinnor jobbar heltid idag, och fler kvinnor är chefer. Men män har inte förändrats lika mycket som kvinnor har. Om kvinnor tar ett annat typ av ansvar i dag, så måste även män göra det. Men det händer inte.

Undersökningar visar att kvinnor i snitt städar och plockar undan i hemmet en timme mer än män, varje dag. Tittar man i backspegeln ett tjugotal år så har kvinnorna minskat sin städtid, samtidigt som männen i n t e har ökat sin. Normundersökningar visar också att en kvinna bedöms av andra på ett helt annat sätt om det är stökigt hemma än en man. En mans identitet står och faller inte med hur städat han har hemma, medans en kvinna har helt andra spelregler att förhålla sig till. Det ska vara städat, men inte för städat. En kvinna som städar för mycket uppfattas som hysterisk och rätt oskön. Å andra sidan kan en kvinna som städar för lite uppfattas som både okvinnlig och som en dålig mamma.
Det var lite om städning. En av 100 områden som måste styras upp i ett hem. Och så är det resten, där kvinnor tar ansvar, och har förväntningar på sig.

Vad händer då när orken tar slut och vi inte ser någon glädje i livet? Ja, det beror också på om du är kvinna eller man. Oavsett vilket ligger en depression nära till hands, men hur du hanterar depressionen beror på vilket kön du har. Kvinnor söker vård, ber om hjälp. De blir sjukskrivna. Män däremot söker inte alls hjälp eller vård i samma utsträckning. Långt därifrån faktiskt. Men OM en man söker vård är det inte så troligt att han får samma bemötande i vården som en kvinna får. Det blir en bekräftelse på att män inte ska må dåligt och framför allt inte söka hjälp för det. Män som mår dåligt ska ta hand om det själva. Och eftersom män har fått lära sig att vara utåtagerande så leder detta till att män som mår dåligt skadar människor i sin omgivning. Både fysiskt och psykiskt. Och vi vet ju att betydligt fler män än kvinnor tar sitt liv.

Hur män med psykisk ohälsa bemöts i vården är en jätteviktig fråga för jämställdheten. Och oavsett hur många kvinnliga ledare vi har hjälper det inte om inte män förändrar sin syn på vad det är att ta vardagligt ansvar.