Frågvishet.

Har ni tänkt på det ordet någon gång? Frågvishet. Jag gillar det, visheten att ställa frågor. Själva ordet får mig att minnas att jag aldrig kan bli fullärd men vis nog att ställa frågor. Jag frågar ofta om saker, helt enkelt bara för att jag vill veta. Jag vill veta allt! Men hur mycket jag än frågar kommer jag aldrig att veta allt, i bästa fall kan jag bli vis, klok.

Jag har en vän som brukar reta mig för det, han brukar säga att jag är nyfiken. I ordet nyfiken lägger han en negativ laddning. Jag bryr mig inte om den negativa laddningen, det är härligt att vara nyfiken! Att vara nyfiken nog att vilja ta vara på mer om livet.

I en av böckerna jag läste nyligen konstaterade en av karaktärerna att hon frågade massvis med frågor för att undvika att någon ställde frågor till henne. Det fascinerade mig, jag har aldrig tänkt på saken på så vis. Jag gillar att ställa frågor men det är ingen skyddsmekanism på det sättet. Jag gillar att svara på frågor också. Särskilt om frågeställaren har tålamod nog att lyssna på ett svar som inte innehåller ett ja eller ett nej.

Jag gillar frågor och jag gillar frågvishet.