Hemligheter.

Tillbringade en stor del av förra veckan med att lyssna. Bara lyssna. De flesta människor som har något att dölja avslöjar det ofta när de pratar om andra saker. Ibland är det för att de vill prata om sin hemlighet men inte vet hur de ska göra, ibland är hemligheten för stor för att kunna tyglas, den fläckar av sig på allting i omgivningen.

Oavsett om jag snubblar över en hemlighet eller får veta den i förtroende stannar den hos mig. Det har blivit till en slags hederskodex för mig. Jag vet hur viktigt det är att ha människor runtomkring sig som inte dömer eller för saker vidare.

I min värld är en hemlighet en hemlighet tills ägaren av hemligheten bestämmer annat. Men jag har också sett (och känt) lättnaden som kommer av att berätta en hemlighet till någon man litar på. Sett den sårbara tilliten. Att ha sett det från så många oväntade håll har fått mig att förstå att även om det jag hör inte faller inom den kategori som för mig tillhör hemligheter kan det göra det för någon annan. Att om jag för vidare någonting som jag anser oskyldigt kan vara förödande för någon annan.

Oftast är det ändå så att det inte är själva hemligheten i sig som är viktig, det viktiga är att ha någon i sitt liv som man kan berätta allt för. Hemligheten är egentligen bara ett band som binder människorna hårdare till varandra. Jag visar mig sårbar inför dig, kan du ändå älska mig? Och att avslöja hemligheten är ett sätt att säga: Nej, jag kan inte älska dig.

Jag försöker medvetet att hitta bra egenskaper hos de människor jag möter, försöker att hitta något att älska därför att jag tror att alla behöver någon som älskar dem. Om det så bara är att inte föra vidare en hemlighet.