The Mist.

Filmatiseringarna av Stephen Kings… eh…verk, brukar vara ännu sämre än verken i sig. Det finns såklart undantag. It, Pet Semetary och the Shining. Av de tre brukar tycker jag att the Shining är bäst, sedan It och sist Pet Semetary men jag har faktiskt en till film, en nyare som har nästlat sig in på andraplatsen. The Mist. Se inte den svartvita Directors cut, se den som visades på biograferna. Den är inte sådär läskigt läskig även om den har sina stunder även där. Och slutet… Det är så fantastiskt elakt!

En av de största behållningarna måste vara den fanatiskt kristna Mrs Carmody.

Mrs Carmody till Mrs Dunfrey;

– I tell you what, the day I need a friend like you, I’ll just have myself a litlle squat and shit one out!

Bikerkillen och Mrs Carmody;

-Hey, crazy lady, I belive in god too, I just don’t think he’s the blood-thirsty asshole you make him out to be.

-Oh, you take that up with the devil when you run into him, just chat it over with leisure.

Stephen King har sina favoritkaraktärer, sådana han använder om och om igen, vissa karaktärer helt och andra bara som karaktärstyper, det fina med den här filmen är att de verkligen får jobba för brödfödan. Äntligen!

Sammanfattning: Se the Mist.