Cykellycka.

Har äntligen lyckats fixa min cykel, krånglat in den från balkongen, genom lägenheten, nedför trapporna och ut på gården. Passade på att olja upp den också och sedan bar det iväg till ÖB. Jag älskar vårens första cykeltur. Musklerna protesterar men hjärtat liksom flyger. Då är det lätt att ignorera sura ben. Världen passerar som en lugn och mysig film framför ögonen, vinden stryker kinderna och får ögonen att tåras. Kan jag dessutom styra cykeln genom en vattenpöl är lyckan fullständig!

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är bäst, den första uppförsbacken eller den första nedförsbacken. Kanske för att jag inte fick någon riktig första nedförsbacke, hade sådan motvind att jag nästan stannade mitt i och blev tvungen att trampa. Uppförsbackarna gillar jag för att jag blir så vansinnigt fokuserad och så glad när jag väl tagit mig uppför dem. Jag brukar säga att jag cyklar snabbare i uppförsbackar än i nedförsbackar.

Jag blev så glad av min cykeltur att jag snabbt bestämde mig för en till, cyklade hem och lämnade det jag köpt på ÖB, snabbtankade lite smörgåsar och dricka och försvann sedan ut igen för att panta flaskor. När jag skulle cykla hem från affären igen var mina ben så trötta att jag nästan inte kom upp på cykeln. Höll på välta i slowmotion och blev tvungen att hoppa av. Lyckades iallafall till slut krångla mig upp på cykeln igen. Mina ben är alldeles geléiga av allt cyklande. Problemet är också att jag har en ny fluffig sadel som gör att jag kommer högre upp än tidigare och det är jag inte van vid. Faktiskt är det nog så att jag borde sänka sadeln ett snäpp innan jag gör illa mig eller nått.

Inte för att det hindrar mig, jag ska ut med cykeln en sväng till, ska möta upp J på stan och sällskapa medan han handlar en lampa till hallen. Tycker att det är roligt att han blivit så förälskad i en inredningspryl. Jag vet precis hur det känns!