Blippbloppblupp.

Jag har helt enkelt pratat öronen av J idag men till min förvåning lyssnade han faktiskt på mitt glada, bubblande babbel och när jag undslapp mig några små ljud utan sammanhang till konversationen (Eller ja, monologen) undrade han vad det var jag sa.

Jag: Blippblopp

J: Jaha, varför sa du så?

Jag: Jo, för varje gång jag tänker på någonting pinsamt måste jag säga någonting för att få slut på pinsamheterna i huvudet. Därför sa jag blippblopp.

J: Okej…

Jag: Var vi ihop i tio år och du lade inte ens märke till att jag ibland undslipper mig konstiga ljud?

J: Blippblopp…

Har en nästan lugn helg men vad som ser ut att bli en nästan hysterisk vecka framför mig. Tänkte försöka ladda batterierna imorgon med tre psycho-filmer, vin och pyjamas. Men man vet ju inte, helt plötsligt kan det landa ett äventyr på agendan. Jag tänkte iallfall satsa på Psycho, vin och pyjamas lite sådär allena. Kan ju skylla dagens verbala exercis på att jag skulle förbereda mig på en fredag i ensamhetens tecken men det gör jag inte. Det låter nämligen som att ensamheten inte är självvald – vilket den är!

Apropå Psycho, när jag åkte buss hem nu alldeles nyss så satte det sig en kille bakom mig som höll på att viska konstant hela bussresan och dessvärre hoppade han av på samma busshållplats som mig och gick bakom mig en stor del av vägen. Höll på att bli paranoid där ett tag… Fast till slut lyckades jag sakta stegen så pass att han gick förbi mig. Han hade inte alls viskat hela vägen, det var hans hörlurar som släppte ut ljud! Blipp!

Men slutet gott allting gott, ska gå och tvätta håret nu, blev alldeles täckt av bladlöss nere på vasaplan och det kryper i hela håret och skinnet på mig. Jag har traumatiska barndomsminnen av bladlöss nämligen.