5/30 Vad är kärlek?

Är lite orolig att jag ska gå DiLeva on your asses och börja prata om att svampar är till hälften djur och att man inte kan äta dem därför att man är vegetarian. Fast… Jag älskar svamp! Och inte är jag särskilt mycket vegetarian heller…

Jag tror att kärlekens utgångsläge är att om inte älska sig själv så åtminstone tycka om sig själv och acceptera sina fel och brister och såklart hylla sina rätt och sina styrkor. För om du inte kan acceptera dina egna, hur ska du då kunna hantera någonannans?

Jag ska kanske förtydliga att jag inte menar att man ska ha överseende med alla sina brister, de riktigt dåliga kan man alltid ändra om man känner att de är till besvär. Brister ska heller inte ursäktas alltför ofta. Då kan det också kanske vara läge att se om just den bristen ska åtgärdas.

Men sådär övergripande och allmänt är det en god idé att försöka tycka om sig själv innan man ger sig på att tycka om någonannan. Tycker jag.

Det liksom underlättar hela den här grejen med kärlek.

Det är iallafall vad jag ägnat mig åt sedan det tog slut mellan mig och J. Jag har överöst mig själv med kärlek. Till mig från mig.

Och vet ni vad jag har insett? Jag är värd att älskas lika mycket eller mer än vad jag älskar. Jag är kick ass och förtjänar varken mer eller mindre än evig dyrkan.

Och fastän jag är ganska impulsiv när det kommer till kärleksrelaterade ämnen så tänker jag, eftersom att jag respekterar mig själv, ta det väldigt lugnt med att kasta mig in i ett nytt förhållande. Först vill jag se att jag får det jag vill ha, sedan kan jag kasta mig hur mycket jag vill.

Och egentligen är det mycket enkelt. Jag vill älska någon som älskar sig själv. Därför att då kan denne älska även mina fel och brister. Och det är kärlek.

I teorin alltså.