Juvertumörer.

Jag är väl kanske inte världens gladaste efter gårdagens besked. Att en av mina älskade kattor har juvertumörer.

Det här är Hesper. Henne har ni träffat förut. Men jag tänker berätta hennes historia en gång till.

En gång i tiden bodde Hesper och hennes syster hos en konstnär. Jag hoppas att de var lyckliga och omhuldade. Men konstnären dog och Hesper och hennes syster kastades ut på gatan av dödsboet. Helt plötsligt befann hon sig hemlös i centrala Stockholm. Oönskad och övergiven. Människorna i hennes närhet var antagligen långt ifrån vänliga då Hesper levde under avlivningshot.

Men hur det nu än var så fångades hon in istället och hamnade i en katthemsförening. Hon hade även fått en kull kattungar som senare hittades och togs in. Ingen av kattungarna överlevde. Antagligen på grund av köldskador. Men eftersom att Hesper inte gjorde några framsteg hos katthemsförening hamnade hon under avlivningshot igen. Och med framsteg menar jag då att bli tam. Hesper hade under sina år på Stockholms gator blivit förvildad. Inga större resurser lades heller på att få henne tam.

En av volontärerna i föreningen hade som tur var fäst sig vid Hesper och tog hem henne. Eftersom att hennes egna katt inte gillade Hesper så behövdes en annan lösning. Volontären kontaktade en annan katthemsförening med större vana av förvildade katter och andra metoder för att ta hand om dem. Ungefär vid den tidpunkten hade jag anmält intresse för att vara jourhem till just den föreningen.

Ett jourhem eller stödhem är ett temporärt hem där katterna bor medan man letar ett permanent hem. Där tar man också itu med eventuella hälso- eller beteendeproblem. Det finns massor med katter som inte har något problem alls förutom hemlöshet såklart.

Problemet var nu att Hesper befann sig i Stockholm och jag befann mig i Umeå. Men tack vare underbara människor löste det sig ganska snabbt och Hesper åkte tåg hit upp till mig.

Och processen med att få henne tam igen började…

Den första månaden satt hon bakom en fåtölj och fräste och morrade åt mig. Det kändes väldigt hopplöst ett tag.

Så jag introducerade Trinity. En av mina andra honkatter och det tog ett par veckor och sedan började Hesper ta kontakt med oss människor. Hon såg hur snälla vi var mot Trinity, hur kul Trinity hade med oss. Det gick riktigt att se hur kugghjulen snurrade i det lilla katthuvudet. Hon började leka lite försiktigt med oss, sedan allt vildare och vildare. Och slutligen fick jag klappa henne. Efter den där klappen lossnade det rejält och det dröjde inte länge förrän hon var knäkatt nummer ett. Som spann så att det gick att höra över telefonen.

Hon är fortfarande lite skygg men hon fortsätter också att göra framsteg. I hennes värld finns det inte många problem som inte kan lösas med gos. Hon är envis men på ett milt sätt. Nyfiken. Busig. Hon är en livsnjutare och är en väldigt positiv varelse. Jag har under sex år hört henne jama bara ett fåtal gånger. Men spinner, det göpr hon så fort hennes människor kommer i närheten av henne. Hon är ungefär det snällaste som går på fyra ben.

Självklart fick hon stanna här permanent. En sådan katt kan man inte släppa taget om.

Och jag är så himla ledsen över diagnosen, att hon har fått juvertumörer. Hon förtjänar det verkligen inte!

I januari ska hon opereras. Och jag hoppas verkligen att det går vägen och att hon får fortsätta leva ett fullångt och värdigt kattliv hemma hos oss.