”Snippa/slida/framstjärt-dagen”

Av , , Bli först att kommentera 0

Ja, idag är det våran dag.

 

Och bara för att det är Fredag,

Och jag slutar 13:00,

Och för att det, förhoppningsvis, är sol hela dagen,

Och för att det är vi kvinnors dag,

 

Tänker jag fira hela dagen.

 

Och på jobbet tänker jag låta tjejerna skrika och leva om lite mer än vanligt.

Bara för att jag faktiskt kan låta det vara så. För där bestämmer jag.

(skämtåsido)

 

Och jag tänker påpeka denna dag så många gånger så både kollegor och vänner blir irriterade. Kommer även berätta slående information om kvinnors villkor runt om i världen. Som jag fått ta del av bland annat från min nattuksbordsbok för tillfället; "Kvinnornas svarta bok"

 

Och kanske tänker jag gå förbi apberget och slänga ett skådande öga på de som faktiskt orkar stå där och poängtera denna dag. Ett öga med fascination. Kanske en gnutta avund på deras brinnande engagemang.

 

Och sen tänker jag gå och shoppa. Och dricka vin.

För idag är det kvinnans dag.

Och eftersom jag är kvinna, gör jag vad fan jag vill idag.

 

 

 

Fröken Sentimental

Av , , Bli först att kommentera 1

Av att enbart läsa rubriken skulle man kunna ana sig till att detta fantastiska delgivande av tankar skulle handla om min egna, helt uppåt väggarna, sentimentala hjärna. Men nej. Detta författande tänkte jag ägna åt andra människors förmåga att vara sentimentala inför mig.

 

Kan ju bara kort och gott nämna, för er som inte redan vet, att jag är en såndär person som inte kan se på "bygglov" på tv utan att gråta. Jag kan inte läsa lejonkungen eller barnkonventionen utan att gråta. I måndags fick jag även erfara att jag inte ens kan hålla i en liten bebis utan att fälla en tår. Ni kan ju bara ana hur jag då beter mig i än mer laddade situationer.

 

Men hur som haver. Detta är jag det. Frida.

Men jag vet inte om det är pågrund av att jag har nära till ytliga känslor som även personer runt omkring mig känner att de kan ha nära till känslor inför mig.

Det jag menar är att många gånger har personer som jag precis lärt känna, eller precis träffat, en förmåga att öppna sig helt för mig. Dvs. personer som jag själv inte skulle välja att öppna mig för ännu.

 

Detta hände så sent som förra vecka då jag träffade en person, för första gången i mitt liv.

Efter x antal timmar i samtal där jag fått veta både det ena värre än det andra så fäller denne person även en liten tår. (?)

 

Jag är inte den som är den. Jag är gärna den som mina vänner, nära och kära får anförto sig åt men hur gör man egentligen när en helt främmande människa låter tårarna börja rinna? Hur ska man bete sig?

Nickar man instämmande? "Hmmm":ar man? Hand på axeln? Kram?

Kan ju bli så fel sådana tillfällen också.

 

Jag gillar egentligen denna "egenskap" men ibland blir det bara helt uppochner när främmande tårar faller.

Som den där gången förra vecka.

Väkommen du nya

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag har det bra. Riktigt bra faktiskt.

En familj som jag skulle göra allt för och som jag vet skulle göra densamma för mig. Vänner som funnits här länge. Vänner och jag som följts åt sen barnsben och vänskaper som vuxit sig starkare med åren.

 

Jag har ett jobb jag sällan eller aldrig känner någon form av jobbångest över att kliva upp till dagen efter. Ett jobb som ger mig så otroligt mycket glädje.  

 

Men det känns ändå som om jag står och trampar och som att jag stått här länge. Bara redo att slänga mig iväg och uppleva något nytt. Visst har jag varit nära och haft mina chanser men många gånger har +sidan här hemma varit starkare än den sida som får mig att vilja åka härifrån.

 

Men nu har jag bestämt mig.

Hösten kommer innebära nya prövningar, nya utmaningar och upplevelser.

Ny stad, nya människor och ny fritid.

Och jag tror att det kommer bli bra.

 

Problemet som uppstår vid liknande tillfällen, då man verkligen bestämt sig och allt känns så förbannat bra, är att man vill att DÅ SKA BLI NU.

Mycket av det nuvarande känns så jävla meningslöst.

 

Välkommen nytt.

FES

Av , , Bli först att kommentera 3

FES– Frida Elisabet Sjöberg.

Det är jag. Har alltid fått dras med den barnsliga humorn som faktiskt ligger i mina initialers fantasilösa formning. Men det är jag.

Försökte ett tag i yngre dar övertala mina vänner om att jag faktiskt visst stavade Frida med h och Elisabet med z och th. Som ett försök att få de att glömma FES existens.

Fridah Elizabeth Sjöberg, (stod tydligen så i mitt pass hittade jag på)

Jag och min då bästa vän kom också på, i ett desperat försök över att sticka ut, att vi skulle komma på smeknamn på våra mellannamn. Som en liten "hemlig kod" oss emellan, men mest tror jag det var för att vi trodde att de andra tjejerna skulle bli avundsjuka om vi hade smeknamn som killarna kände till.

Bettan var då mitt alias.

Sjukt fantasilöst. Och som ni förstår höll det inte särskilt länge. Bettan var ju inte direkt "inne" på 90:talet.

Äe, jag är nog glad över att jag faktiskt vuxit upp och kan ärligt talat tycka lite synd om de som anammande denna trend och än idag överkonsumerar h och z i sina namn. De som inte brutit sig loss ännu.

Är också glad över att jag inte dragit på mig nåt annat ofyndigt och osexigt smeknamn (vad jag vet av). Hörde om någon kille på radion som kallades, med norrländskt uttal; HÖVVET.

Stackars jäkel.

 

Men jag är glad för att jag är jag igen. Den där enkelstavade tjejen.

Frida Elisabet Sjöberg. Det låter lite mer aktoritärt utan sjutusen andra bokstäver inblandade.

Tror nog att FES kommer lyckas klättra på den där stegen ändå.

 

 

#nofilter

Av , , Bli först att kommentera 2

Instagram är väl knappast något nytt under solen och jag medger att även jag fallit dit och använder det somliga perioder, nästintill maniskt.

Tycker att det är ett enkelt sätt att visa upp sin nytrimmade träningskropp (som man egentligen inte har), sin stora, färgglada drink (som lämnar ett otrevligt stort hål i börsen) och alla dessa citat (som man egentligen inte lever efter men som ser bra ut).

Och ja, känn er inte träffade på något vis. Det är mig själv och mitt "instagrammande" som jag beskriver.

 

Men Instagram i alla ära. Det finns en handling som stör mig något så oändligt och det är alla miljoners #hashtags. Då menar jag inte enkla och korta hashtag som ibland faktiskt kan göra bilden så mycket mer underhållande än vad den egentligen är. Utan jag talar om det folkslag som lever efter regeln: flest hashtags vinner.

De som lyckas klämma in nedanstående hashtags under en och samma bild borde få en utmärkelse. Och det är skrämmande många som lyckas med just det.

Här kommer ett par hashtags som jag hittade under just en och samma bild.

#Instapic #sexy  #cute #sweden  #blondes #tagsforlikes #love #webstagram #tagforlikes #YOLO #sweet #girls #swedengirls #happy #fitness #get fit #eatclean #hot #justme

Som om upprepningar av hur bra du ser ut, faktiskt skulle påverka oss som tittar?!

Ytterligare ett irritationsmoment är att du tydligen kan sätta insta framför allt;

#Instadog, #Instamood, #instagood, #instatrain, #instafit, #instainspo,  #instamum, #instablonde #instaweather #instagoal osv.

Kan enbart beskriva det som: ett överdrivet konsumerande, närmast missbrukande, av hashtags.

 

Men som sagt. Vissa hashtag kan vara riktigt underhållande och den hashtagen som för tillfället får mig att skratta högt är #nofilter. 

(Nofilter innebär att bilden är oredigerad)

#nofilter. Som ett försök att berätta för medmänniskorna att man faktiskt är så brun som bilden visar och att man faktiskt lagt hundratals kronor på "solarieöarna".

Och att man faktiskt är så stark som magrutebilden visar. Att man inte bara fotar sig själv i spegeln när man är på gymmet.

 

En sak är då säker. Det blir aldrig någon #nofilter från mig då jag är på tok för blek och alldeles för otränad för det.

Mer filter och falsk marknadsföring till människan!

Magi & rödvinsfylla

Av , , 4 kommentarer 2

Igår var en sån där magisk kväll som inträffar då och då. En kväll man skulle vilja pausa så vi får stanna där tillsammans. Då man återigen påminns om vilka fantastiska skator man har intill sig. 

En sån där kväll då man önskar att man aldrig växer upp och att livet kommer se ut såhär för alltid.

En kväll då man dricker alldeles för mycket rödvin och pratar alldeles för högt. Kanske gråter en skvätt för att vinet gör en sentimental och man samtalar om  på tok för jobbiga ämnen för en lördagkväll i Februari.

En sak jag gillar mest är att bland oss är inget tabu.

Vi pratar högt om avföringsprover och fontänorgasmer. Vi rappar till Eminem och dansar som galningar till I like big butts.

 Vi disskuterar politik och vi inser våra likheter och olikheter. Vi har olikheter i mål, drömmar och livssituationer. Men det spelar ingen som helst roll. Vi stöttar varandra.

Vi kan bryta ihop, bryta upp och bryta ben tillsammans och det finns ingen som jag är så trygg och stark hos som när jag är tillsammans med er.

 

Ni ser rakt igenom min fasad och jag som många gånger säger att jag klarar mig själv. Men det gör jag verkligen inte. Jag klarar mig inte själv.

Mina vänner är de ärligaste personer jag känner och det älskar jag dem för.

Var inte meningen att det skulle bli någon form av lång ömhetsförklaring det här men det gled in på det spåret och så låter jag det vara.

 

Vore hemskt om jag vaknade upp i morgon och livet ser annorlunda ut och jag inte kan minnas sist jag talade om för er hur fantastiska jag faktiskt tycker att ni är.

Var och en utav er.

 

Relationsångest

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag är en såndär person som nyttjar lokaltrafiken till och från mitt arbete.

Skulle vilja säga att det är för att tänka på miljön, då jag försöker behandla den väl, men så är inte fallet. Jag äger bara ingen bil.

Men att färdas lokalt har, trots sina ständiga förseningar, sin charm. Man ges tid till reflektion över dagen, livet och man ges några minuter då man kan planera upp resterande stressade timmar på dygnet.

Men lokalt har även sin ocharm. Förutom att ens egna personal space ständigt inkräktas och att det är galet dyrt, så finns det bla. vissa tider man absolut inte vill passera dragonskolans hållplats.

Varför det skrämmer mig att passera där med bussen mellan 15-16.00 är pågrund av alla "jag-vet-allt-gymnasieelever" där de flesta ser exakt likadana ut. (Jag skojjar inte när jag säger att alla tjejer bar skinnjacka med grå hoodie under i höstas)

Men varför så anti dessa människor? Jo, för att de är precis som en själv var i den åldern. Man visste allt och kunde allt.

Man trodde man blivit sårad. Man trodde man tjänade pengar. Man trodde man jobbade. Man trodde man visste hur ens liv skulle bli. Man trodde man visste hur systemet funkade. Och ens värderingar var, enligt mig, många gånger helt åt skogen.

Jag kan på många sätt önska att jag kunde skicka tillbaka mig själv  till den tiden med den kunskapen jag bär på nu. Då skulle jag nog göra en del annorlunda.

 

 

Hursomhaver. Vars jag vill komma med detta är att man som medressenär i lokaltrafiken ibland, mer eller mindre, tvingas höra på både underhållande och väldigt ångestframkallande konversationer.

Efter ett stopp på dragonskolans hållplats satte sig idag en ung man framför mig och inledde kvickt ett dämpat telefonsamtal.

Mannen talade lågt och försökte dölja det faktum som faktiskt stod skrivit i luften. Han hade behandlat sin partner och dess känslor på ett mindre passande sätt. Han beskriver för denne i telefonen vilken ångest han har över det som hänt och önskar att han kunde göra det ogjort. Att han; -" Inte visste vad jag gjorde! Förlåt."

Han sitter och skruvar på sig och jag kan se att detta samtal är rent utav fysiskt jobbigt för honom att genomföra.

 

Precis sådana konversationer ger mig en sån fruktansvärd ångest. Ångest över hur dum man var som yngre och ångest över hur illa man kan bli behandlad. Och behandla andra. Hur sviken man faktiskt blir och hur mycket man tycker illa om sig själv efteråt när man kastat ett förtroende och en relation åt helvete.

Detta leder till att jag också  får en sån brutal ångest över att leva i en relation. Missförstå mig rätt, men är du ensam behöver du aldrig riskera att få din tillit och din kärlek så totalt förstörd på grund av någon annan.

Tillfällen som dessa får mig att föralltid vilja leva ensam.

 

Vad som är solskenet i denna historia är väl då att man lär sig av sina misstag så småningom och förhoppningsvis? Kanske ska jag sluta rädslas?

 

Kan tycka att det är lite väl mycket moral och jobbigheter för en fredag men vad an.

Hade kanske egentligen passat bättre med en liten presentation av mig själv så här i inledningen av vårt försök till relation men det är inte riktigt så jag funkar.

Pang på bara. Varför tveka när det känns bra och våra dagar är räknade?

 

Ni kan ju iallafall av texten ovan förstå att jag är en arbetande liten miljökämpe som lever ensam, som besitter gymnasiebehörighet och som stått på båda sidor av en relationskris.

Tvåtusentretton

Av , , Bli först att kommentera 0

 

Mitt nyårslöfte för 2013 var att fokusera på mig själv.

Bry mig ännu mindre om vad andra tycker och bry mig mer om hur jag faktiskt tycker.

Göra sånt som gör mig lycklig och bli bättre på att stå upp och säga emot i saker jag tycker är fel.

Älska de jag vill och hur jag vill.

Spendera min tid, pengar och kärlek på sånt jag värderar och ha mina egna mål tydliga.

 

Med det sagt.

 

Jag har alltid varit en person som älskar att skriva, för mig är det ett sätt att andas. 

Har författat privata texter och under pseudonym men känner att det är dags att bryta trenden då det är ett steg i rätt riktning för att bli mer jag. Mer Frida.

Men som i alla nya relationer vet man aldrig hur länge förälskelsefasen varar.

Utan att vara alltför långradig så har ni här mitt syfte. Min mening med denna nystart.

Att närma mig den jag alltid velat vara.

 

Presentation

cropped-1372602065673.jpg

 

För stort hjärta, för mycket kaffe och för många timmar på ett dygn.

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se