Bortom
Var är jag?
Har ni någon gång känt att om ni inte tar den här chansen,
så kommer ni gå miste om den för alltid?
Där är jag.
Stadsdejt
Om 3 dagar ska jag för första gången besöka den stad där jag kommer bosätta mig efter sommaren.
Och det känns ungefär precis lika nervöst och spännande som de brukar vara inför första dejten.
Ni vet.
Man går på toaletten fast man inte har kvar något att kissa ut.
Man sprutar på sig parfym varje gång man tittar sig i spegeln. Sen får man panik över att man kanske sprutat på sig för mycket.
"Kommer han tycka att jag luktar för mycket?! Tänk om han är allergisk!?"
Man borstar tänderna minst 2 gånger, om lyckan skulle vara framme.
Och man går igenom saker man kan prata om. Saker att göra.
Saker att visa. Saker som får tiden att gå i värsta fall.
Och man funderar ut hur man ska te sig om det inte känns rätt?
Hur tar man sig därifrån?!
Hursomhaver. Hoppas jag och min framtida stad klickar.
Klickar sådär vackert som det faktiskt kan göra ibland.
Samtidigt som det skrämmer mig en aning.
Det där med klickar alltså.
Det finns där inne
-"Frida. Hur känns det när någon dör?"
Har ni någon gång försökt förklara för ett barn, den där känslan när det gör ont?
När det gör ont inom en. Inte ont som i ont efter skada, utan ont som i ont när man förlorat någon.
Att det känns som ett stort tomt hål men på samma sätt som om du har en stor boll inom dig som är så full av luft att den håller på att explodera.
Hur förklarar man att även om du inte ständigt känner av detta tomrum eller boll så finns den alltid där?
Att det ibland händer att den där känslan plötsligt börjar växa igen. Den där bollen eller det där tomrummet som man försökt stöta undan eller glömma bort finns plötsligt där återigen.
Hur talar man om för någon att det är bra att prata om den känslan då jag själv sällan talar om den?
Det är så pass mycket jobbigare att tala om det, än att inte göra det. Men jag minns varje tillfälle.
Varje dag och varje stund. Jag minns sekunderna, minuterna och dagarna innan så tydligt och på samma sätt minns jag även stunden just efter lika klart. Det är konstigt hur tillfället kan verka så tydligt fast allt runtomkring känns så suddigt.
Hur förklarar man att den där känslan aldrig kommer försvinna?
Att den alltid kommer finnas där och att den förmodligen aldrig kommer bli mindre tydlig, bara kanske mindre stor. Och att det är så det ska vara.
Att trots att man förlorar någon, så kommer denne alltid finnas inom en. Där i mitten.
Ungefär precis där bollen eller tomrummet uppenbarar sig.
Och hur förklarar man att man många gånger kommer fortsätta vara lika arg? Och ledsen? Och oförstående?
Att den där känslan när någon går bort, alltid kommer göra en upprörd och ledsen. Och få en att känna sig ensam.
Och att den alltid kommer få dig att ifrågasätta vad meningen med det hela är?
Hur förklarar man för någon att känslan när någon dör, inte går att förklara?
Att smärtan är nästintill obeskrivlig. Och att livet kommer kännas oförståeligt.
För alltid.
Och hur förklarar man att när någon går bort, kommer livet aldrig någonsin mer bli sig likt igen?
Lycka i en mening
Åh, vi måste bli bättre.
Vi måste bättra oss på att ge folk komplimanger och positiv feed back kära vänner.
Tänk efter för en sekund. När gav ni någon, vem som helst egentligen, feed back eller en komplimang, för något som ni tycker att denne person gjort eller gör bra, sist?
Ni vet dom där sakerna som ni i smyg avundas på eller försöker eftersträva.
Det kan vara så enkla saker som att ni önskar ni hade samma självdisciplin som eran vän gällande sötsaker. Ni kanske avundas er kollegas enorma tålamod och problemlösningsförmåga. En bekants förmåga att se positivt i de flesta situationer eller kanske den där tjejen på gymmets grymt snygga tatutering.
Saker som ni då och då tänker på men alldeles för sällan faktiskt talar om.
TALA OM DET.
Berätta för eran vän, kollega, bekant eller kanske nästintill främling hur fantastisk ni tycker denne person är och att ni önskar att ni hade samma självdisciplin. Eller samma tålamod och förmåga att lösa problem. Eller positivia livssyn. Eller den där snygga tatueringen.
Ni vet ju själv hur fantastiskt bra det känns när det händer dig. När någon ser dig och din person på ett sätt som kanske ingen annan sett dig förr. Eller kanske var det på tok för länge sen. Att någon ger dig bekräftelse för något du gör, något du är. En bekräftelse som du inte trodde du skulle få.
Jag tror att den största anledningen till att vi inte säger något är för att "vi bara inte gör sånt". Att det sitter på något vis i vår heder att inte visa sig mindre bra på något, genom att tala om vad någon annan gör bättre.
Och det är tråkigt att det ska vara så tycker jag.
Det här är inget försök i att få er att vräka ur er komplimanger helt okontrollerbart. Och inte heller något försök att göra världen till en vackrare plats.
Men kanske ett försök att göra världen till en lite lyckligare plats för en liten person för en liten stund.
För det är precis det en liten komplimang lyckas med.
Så, visst kan vi bättra oss kära ni?
Fittson och Lejonkoken
Jag har en egenskap. En ganska fantastisk egenskap.
En egenskap som kan skapa både ett otroligt glädjetjut men även total förvirring.
Jag kan snabbt, och många gånger utan att jag märker det själv, sätta samman ord och bilda nya. Tex. "Den nya tröjan" kan förvandlas till ’"Dya tröjan"
Detta kan ni anse inte är någon big deal men min egenskap har en tendens att yttra sig i mindre lyckade sammanhang.
Och eftersom jag läser sisådär 20 barnböcker i veckan händer det många gånger att meningar får helt nya innebörder.
De mest (miss)lyckade sammansättningarna på senare tid;
"Pettson och Findus" förvandlas till Fittson.
"Lejonkungenboken" förvandlas till Lejonkoken.
(Ja, ni hör ju själv hur illa det låter?)
Vet inte om jag har helt andra saker i huvudet när jag arbetar eller om det blir samma effekt som när man är i kyrkan. Att man bara inte kan hålla sig för att svära, även om det är det enda man tänker på man när sitter där på kyrkbänken;
"- Svär inte, jag får inte svära.
-Gud som haver barnen kär, AMEN.
-Faan, internet på telefonen funkar inte här..
-Fan jag svor.
-……."
Jag menar Fittson och Lejonkoken är väl kanske inte de två smakfullaste ord att häva ur sig i en grupp 3-5 åringar.
Även om de inte har en blekaste aning om innebörden och inte hann uppfatta vad jag precis sa.
För att återfå en del av en den respekt jag besitter som pedagog må jag till mitt försvar säga att jag nästan aldrig svär på förskolan.
Förutom i fredags då jag tappade en liter mjölk på golvet och sa jäk…lar.
En vän
Min mamma.
Den där mamman som jag tyckte mindre om när jag var yngre. Jag hade väl sällan eller aldrig särskilda regler att följa eller tider att komma hem så min irritation berodde inte på att jag skulle komma hem tidigare än mina vänner på kvällarna.
(För i övrigt så tror jag att bristen på dessa regler/förhållningssätt främst saknades på grund av att jag skötte mig relativt bra.)
Men hursom haver. Jag tyckte min mamma var jobbig.
Hon skulle jämt städa och ha kontroll på allt och alla i sin omgivning, alla tider och alla händelser. Hon var jämt glad och pigg, sprudlande. Och de dagar hon log som mest var de dagar då jag inte ville kliva upp ur sängen.
Hon var töntig och jag tyckte hon skämde ut mig när hon ballade ur och sjöng högt till listettalåten på radion.
Hon skulle alltid prata med mina vänner för mycket och för länge. Hon brydde sig för mycket om andra människor och jag tyckte att hon snokade.
(Någon utav mina vänner som tycker att denna beskrivning passar bra in på någon annan?)
Det är intressant hur detta synsätt ändras med tiden.
Min mamma är en underbar människa. Hon är, precis som jag nämnt ovan, en glad och omtänksam människa. Ett klassiskt kontrollfreak kanske. Hon är driven och har ständigt flera bollar i luften.
Hon är en fantastisk förebild. Hon har jobbat sig uppåt och gör ett otroligt jobb i en mansdominerad bransch. En bransch som hon egentligen inte vet så mycket om, men hon lyckas för att hon är hon.
Det är roligt hur man som yngre gjorde allt för att bli så olik sina föräldrar som möjligt. Man tänkte; -"Så kommer jag ALDRIG göra när jag får barn" och "så kommer mina barn ALLTID få göra". Som om man hade en blekaste aning?!
Man blev äldre och med åren insåg jag, skrämmande nog, hur mer och mer lik jag började bli min mamma. Då kämpande jag än mer att försöka bryta mönstret.
Jag blev vuxen.
Idag är jag stolt över att min mammas egenskaper och styrkor på många sätt är densamma som mina. Jag vill inte se mig själv växa upp, bli vuxnare, och bli olik min mamma.
Och genom att se min mamma kan jag ibland känna en form av prestationsångest.
Hur ska jag lyckas med mina egna barn? Vad kommer jag vara för förebild?
Om jag bara lyckas bli en tredjedel av hur fantastisk hon är så är jag nöjd.
Kemi utan naturkunskap
Det är märkligt
Det är så märkligt hur livet och känslor uppenbarar sig ibland.
Det händer att man möter en person som det känns som om man känt hela sitt liv.
Man behöver inte säga något till varandra. Man kan skippa introt där man skall svara på frågor såsom; -jaha, vad jobbar du med? Vars bor du då?
Man kan gå rakt på frågor som är så mycket tyngre och annars svåra att ställa. Frågor där svaren kan ändra eller påverka hela din existens. Få dina värderingar att ändra grund och ditt nuvarande sätts i gungning. Ibland förvandlas, vid sådana tillfällen, ditt nuvarande till dåvarande. Där, precis i det ögonblicket.
Många gånger räcker det med att denna person träder in i ens blickfång och den där känslan sprider sig i kroppen. Som om man redan då, av enbart blotta synen, vet att
den personen är densamma som jag.
En blick. En hälsning som känns onödig men som enligt artighetsnorm skall finnas där. Man tar i hand och ler. Fnissar till lite för man vet att denna person känner samma samhörighet till mig, som jag känner för denne.
Är förundransvärt hur det kan vara så men det är väl det man kallar att man har kemi antar jag.
Men på samma sätt så kan tyvärr även personer som man trodde man känt hela sitt liv, visa sig vara någon annan.
Och en person som man föralltid ville känna, kan ta steget ifrån en. Att den där kemin inte alls var så stark som man en gång trott.
Märkligt det där med känslor och uppenbarelser. Och Kemi.
Kemin dyker upp när den som helst behagar.
Och inte alla gånger vid rätt tillfälle.
Men den är vacker. Och borde vårdas ömt.
Skellefteå 2012
Kvinna/man, kök/garage
Skall försöka hålla detta väldigt kort. Skulle kunna prata om detta i flertal timmar, främst eftersom det är något jag jobbar med varje dag. Men,
Häromdagen fördes det ett samtal/en disskussion i personalrummet om hur jobbigt kvinnor har det kontra män.
Det uttalande som inledde samtalet var; – "Ja det är orättvist hur mycket kvinnor måste göra. Se bra ut, sminka sig, klä upp sig osv. Medans killarna bara kan kliva upp, rycka åt sig nå kläder och sen är dom fräscha och snygga.."
Det syftades under samtalet på att kvinnor har sån press på sig att se bra ut jämfört med killarna som inte alls har lika stor press.
Sådana disskussioner kan göra mig så uppeldad.
Jag tycker att detta ämne ser annorlunda ut när det handlar om barn och unga men när vuxna, ja jag räknar mig själv som vuxen, sitter och klagar över hur jobbigt det är att hålla sig fräsch känner jag bara; Kom igen! Gör dig själv inte till ett offer. Du bestämmer själv över ditt eget liv, du fattar dina egna beslut och gör dina egna val.
Du kan välja att utesluta allt detta som du tycker är jobbigt för du bestämmer över ditt eget liv.
Tycker det har en liknelse med taletsättet: Ja men om någon skulle säga åt dig att hoppa från en bro, skulle du göra det då!?
På samma sätt; Om någon säger åt dig att se ut på ett visst vis, skulle du göra det då?!
Och sen blir jag så irriterad på det om att män skulle ha det så mycket enklare. Av de män jag känner så vet jag då ingen som kommer oduschad, orakad och i håliga mjukisbyxor till jobb eller träff. Just saying.
Något som gör mig ännu mer pratglad är jämställdheten i hemmet.
Som den, nu för tiden, klassiska meningen: Män borde hjälpa till mer i hemmet.
Min personliga åsikt är inte att man styr ett hem från ett kvinnligt och manligt perspektiv. Man får ett hem att fungera tillsammans.
Förhoppningsvis kompletterar man varandra med intressen och kunskaper för att lyckas genomföra vardagen.
Men det som stör mig nästan ännu mer är att det oftast är kvinnorna som ALDRIG tvättat bilen eller bytt en säkring som kläcker ur sig sådana dumheter som att männen borde stå i köket mer.
Jag tycker man ska sluta stirra sig blind på könet och lika mycket som dom som tycker att män ska vara i köket, ska kvinnan då vara i garaget.
Jag är en människa. Kommer jag hem först från jobbet så ställer jag mig självklart och påbörjar middagen. Går då säkringen mitt allt så byter jag den. Och sen efter middagen tvättar jag bilen om den är smutsig. Och dettta gör jag för att jag kan och vill. Inte för att jag måste krossa "könsrollerna".
Om man ständigt gör medvetna val angående genus och könsroller så tycker jag inte att man lever efter detta. Det jag menar är att sådana val ska komma på automatik, naturligt, inte efter man tänkt efter.
Nu känner jag att denna konversation, med er sjukt intresserade människor, håller på att spåra in på en massa annan genustänk. Bland annat att jag är en stark förespråkare av Reggio Emilia. Men vi lämnar detta såhär tycker jag. Sådär lite halvdant och öppet för åsikter.
Så kvinna hit och kvinna dit, man hit och man dit.
Jag går åt det håll jag själv vill.
Otillräcklig
Ibland slås jag av en känsla av att inte räcka till.
Att inte kunna nå fram.
Många gånger tar jag på mig för mycket ansvar. Ansvar om att jag ska vara den som öppnar dörrarna för ljuset igen, för andra människor.
Jag vet också att det många gånger är för mycket begärt av mig själv. Väldigt nära människor säger det även dom. Att jag inte behöver små projekt att reda ut för då tappar jag bort mig själv. Att jag på det viset släcker mitt eget ljus.
Men det är inte jag som väljer projekten. De landar på något konstigt vis i min hand och jag greppar tag i dem. Så fruktansvärt svårt att låta dem gå.
Krampaktigt håller jag mig kvar och känner mig otillräcklig istället.
Om och om igen.
Senaste kommentarerna